Wilmas Perspektiv:

”Jag kan väll få hänga med dig hem idag?” sa Rebekah glatt bredvid mig när vi gick över skolgården. Jag kollade lite snabbt åt sidan på henne och sedan rakt fram
”Jag vet inte..” svarade jag ”Jag måste plugga, tror jag” hittade jag på och hoppades att hon skulle acceptera det utan att tjata mer. Jag ville inte att hon skulle följa med hem, hon tror att jag har det perfekta livet med världens gulligaste pojkvän.
”Kom igen, du har råpluggat till kemiprovet på fredag, och det är om två dagar, TVÅ dagar. Du kan plugga senare eller imorgon. Kom igen Wilma! Det var jättelånge sedan vi sågs efter skolan hemma hos dig, jag är ju nyfiken på hur ni har det nuförtiden!”
”mhm” mumlade jag och funderade lite, min pojkvän skulle antagligen inte komma hem från jobbet förens lite senare, en liten stund kunde väll gå bra. Hon är min bästa vän och jag kan inte trycka henne ifrån mig mer än vad jag redan gjort. Jag bet mig lätt i läppen och kollade på henne.
”Okej” sa jag och hon sken upp i ett stort leende så hennes vita tänder syntes.
”Yay!” sa hon och skrattade till ”Du har varit så off på sista tiden, har något hänt?” sa hon. Jag vet inte hur många gånger de senaste månaderna som hon ställt den frågan. Var jag off? Konstig? Jag försöker iallfall spela normal men tydligen kunde hon se igenom min dåliga täckmantel.
”du är väll inte deprimerad och börjar skära dig?” sa hon oroligt men fick ändå in ett skämtsamt klang i det hela. Jag hade velat skada mig själv, för ett brustet hjärta är inget man gärna har och går runt och känner smärta av. Jag känner det varje dag, varenda dag, hur det gör ont i hjärtat. Jag hade nästan skurit mig, men jag vågade inte. Jag är för feg. Var jag inte tillräckligt deprimerad ändå? Är detta liv jag lever bra och borde jag vara nöjd med det jag får?
”Hallå Wilma??” Rebekahs röst avbröt mina tankar och jag vände blicken till henne.
”oh förlåt” mumlade jag och drog handen genom mitt tjocka mörka hår. ”vad sa du?”
”se! du är off Wilma! Vad tänker du på?” frågade hon och kollade nyfiket på mig och krävde ett svar.
”Nä inget..” sa jag bara och ryckte på axlarna ”allt, inget” förklarade jag och hon suckade.
”okej” sa hon och vi fortsatte gå.
”så vad va det du frågade?” sa jag samtidigt som vi gick ut från skolgården och tog vänster.
”Jag sa bara att jag hoppas du inte är deprimerad och börjat skära dig” sa hon men viftade sedan med handen i luften ”Men äh, glöm det”
Vi gick och pratade om allt möjligt på väg hem till mig och när vi var framme låste jag upp dörren och gick in. Hon gick in efter mig och jag sparkade av mig mina skor i den röriga hallen. Det låg skor och jackor på golvet och det var allmänt stökigt.
”oj..” sa Rebekah och skrattade till ”vad fint” fortsatte och och flinade.
Jag nickade och skattade till ”visst är det!” sa jag och hängde upp min jacka på en ledig krok.
”Han verkar sjukt stökig” sa hon och petade lite med foten på en av hans skinnjackor som låg i en hög mitt på golvet.
”jo..” sa jag och nickade ”det är han verkligen men jag älskar honom” sa jag och ryckte på axlarna.
”naw” sa hon och log brett mot mig ”Ni verkar verkligen älska varandra, även om det var jätte länge sedan jag träffade han sist, men då såg ni iallafall jätte kära ut!” log hon och jag nickade bara och gick in i köket. Hon gick efter mig och slog sig ner på en stol vid bordet.
”det borde vara så grymt att inte bo hemma med sina föräldrar, du har sån tur..!” sa Rebekah och jag nickade lite bara.
”Jo, det är jätteskönt” mumlade jag och öppnade kylen och kollade in där efter något ätbart.
”inte ha några jobbiga föräldrar som tjatar om läxor eller när man ska komma hem och om vilka killar man får träffa” suckade hon.
”Du är väll fortfarande kär i honom? Han Lucas” sa jag och tog fram mjölk och flingor som jag ställde på bordet tillsammans med två skålar och skedar.
”Seriöst?” sa Rebekah.
”Vadå?” frågade jag undrande och satte mig ner. Jag höjde lite på ögonbrynen samtidigt som jag hällde upp flingor i en av skålarna.
”Lyssnar du aldrig på vad jag säger?” frågade hon med en suck. ”Men ja Wilma, vi träffas i smyg. Visste du inte det!?” sa hon nästan lite upprört och surt. Jag förstår henne, jag har inte varit så aktiv och social den senaste tiden. Jag har känt mig så nere och dyster och jag har inte orkat koncentrera mig eller babbla om massa skit med mina vänner. Jag förstår dom, snart lämnar dom mig för att jag är så tråkig och för att jag är en sådan värdelös vän.
”förlåt Bekah, självklart att jag vet. Jag trodde bara ni slutat med det nu liksom, jag menar, kommer det funka då?” sa jag och hade i mjölk över flingorna. Rebekah gjorde samma sak.
”jag vet inte” sa hon med en suck ”men jag gillar honom verkligen, jag förstår inte vad deras problem är. Han är jättegullig!” klagade hon och drog handen genom sitt hår. Jag stoppade in en sked flingor och mjölk i munnen och tuggade
”men..” sa jag med munnen full, tuggade klart och svalde. ”Han är ju som han är” försökte jag säga så snällt som möjligt.
”vadå han är som han är?” sa Rebekah och kollade undrande på mig.
”Han röker, dricker och knarkar. Han har blivit tagen av polisen och suttit i ungdomsfängelse” sa jag och rykte på axlarna.
”jamen...!” började hon ”han är inte sån! Han är super söt och snäll!” sa hon
”Ja det har jag inte sagt att han inte är” sa jag ”men jag kan förstå dina föräldrar lite..”
Rebekah suckade tungt ”Om dom bara gav honom en chans, han har lovat att inte göra något dumt ju..” sa hon och jag nickade bara.
”men när ska ni träffas igen då?” sa jag och åt de sista ur min skål.
”imorgon” svarade hon och sköt skålen ifrån sig eftersom att hon ätit upp innehållet.
”Hinner du då? Vi har ju prov i övermorgon och han bor ju långt bort. Vad är det? 4 timmar med tåg?” sa jag. Jag tyckte hon var galen, hur kunde hon ha ett sånt förhållande? Men en kille som bor 4 timmar bort och som hon inte får träffa för sina föräldrar.
”Jag skiter i provet och skolan..” sa hon och kollade ner i bordet.
”vadå..?” sa jag. ”ska du skolka och åka till honom istället?” frågade jag och hon nickade.
”åh Bekah, dina föräldrar kommer döda dig!” sa jag.
”då får dom göra det, jag älskar honom!” tjöt hon ”dom borde fatta att jag gör det om jag liksom rymmer ju..” sa hon och jag bara suckade.
”jag tycker synd om dig, du älskar honom verkligen ju.. jag trodde inte det var så seriöst..”
”men det är det, jag vill verkligen vara tillsammans med honom” sa hon och suckade sorgset.

Efter att vi ätit klart och pratat mer om Lucas gick vi och satte oss i vardagsrummet. Jag satte på tvn och zappade bland kanalerna tills jag kom till MTV.
”så när slutar din perfekta pojkvän?” frågade Rebekah samtidigt som hon kollade facebook på sin mobil. Jag satte mig bekvämare i soffan och sneglade lite på henne.
”sex tror jag” sa jag och drog upp fötterna i soffan och lutade mig tillbaka.
”Ahaa” sa hon bara och nickade lite. Hon la bort sin mobil på vardagsrumsbordet och kollade på mig. Jag log lite mot henne och ytterdörren öppnades. Jag fick panik, nejnejnej, inte nu! Klockan var bara fyra. 2 timmar förtidigt!! det fick inte vara sant. Mitt hjärta började slå snabbare, det var detta jag inte ville skulle hända. Jag vet inte hur han kommer reagera, kommer han vara gullig och snäll eller en idiot? Vad är han på för humör? Jag fick ont i magen av allt och försökte slappna av men det gick inte.
”oh..” sa Rebekah och kollade mot ingången när han klev in i vardagsrummet i sina säckiga jeans.
Han blev förvånad när han såg mig med en vän, jag tog aldrig hem vänner, inte längre.
Han gick fram till oss ”hey baby” sa han och kysste min kind. Jag satt helt stel och visste varken vad jag skulle göra eller säga.
”Hej älskling” sa jag nästan lite skakigt på rösten.
”hej!” hälsade Rebekah med ett glatt leende.
”Tja” nickade han och slog sig ner i fåtöljen.
”är..är du redan hemma?” frågade jag och log lite svagt. Detta var väldigt jobbigt. Min bästa vän är här och hon tror vi har världens perfekta förhållande och allt. Jag ville bara dö, försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Jag pillade lite på mina fingrar.
”Japp, fick sluta tidigare idag” sa han och log världens fejkade leende mot mig och jag log tillbaka.
”Jag hörde om vad du gjort för Wilma på eran ettårsdag!” sa Rebekah glatt ”det vad supergulligt och super romantiskt!” sa hon glatt. Hans ansiktsuttryck förändrades och han kollade på mig och sedan på Rebekah igen. ”ehm..” sa han men Rebekah verkade inte förstå att inte inte hade en aning om vad hon pratade om. Jag kollade ner i mitt knä och knep hårt ihop ögonen i några sekunder.
”ja, hon berättade om middagen och allt du sagt och så!” log hon och kollade på honom. Min pojkvän nickade sakta och klistrade på ett fejkat leende på sina läppar.
”jaha.. ja. Jo det var en väldigt fin och speciell dag” sa han. Han pratade som om han precis visste, som om han hade koll och visste hur man behandlar tjejer. ”hon förtjänade det verkligen! Världens bästa flickvän!” log han. Jag såg rakt igenom honom, han kommer bli sååå arg sen när Rebekah går hem. Han kommer döda mig, shit. Jag var verkligen rädd nu, han kommer typ låsa in mig och inte ge mig mat på flera veckor. Jag kommer dö. Han reste sig upp och gick fram till mig. Jag kollade skräckslaget upp på honom, skulle han döda mig nu? Mitt framför Rebekah.
”jag ska gå och fixa lite saker på datorn, vi ses sen” han kysste min kind och lät några ord lämna hans läppar. ”jag vill att hon går” viskade han, nej, morrade han tyst och diskret i mitt öra.
Hela jag frös till is och hans röst ekade i mitt huvud, den lät så bestämmande. Han pratade som om jag var värdelös, som om han bestämde över mig. Som om han bestämde över allt.
”Vi ses sen älskling” viskade jag och svalde hårt. Han kommer döda mig. Döda mig så jävla hårt, han kommer misshandla mig till döds. Jag började nästan grina och han lämnade vardagsrummet, han sa inget mer, utan bara gick utan att ens kolla på mig igen.

Efter några timmar var det dags för Rebekah att gå hem. Jag hade försökt få iväg henne ett tag men jag kunde ju inte säga det rakt ut. Jag kunde ju inte säga 'snälla kan inte du gå hem? Min pojkvän vill inte ha dig här'. Så kunde jag ju verkligen inte säga, så när hon ställt sig upp och sagt att hon kanske borde gå hem hade jag pustat ut och hållit med henne. Min älskade pojkvän hade inte visats sig något mer, han låg antagligen i sängen och tjurade och planerade på vilket sätt han skulle döda mig på. Om han skulle döda mig snabbt och smärtfritt eller långsamt och plågsamt. Vi kramades, sa hejdå och sedan gick hon ut och stängde dörren efter sig. Jag trippade försiktigt och tyst in i vardagsrummet men det tog inte lång tid innan jag hörde hur sovrumsdörren öppnades. Jag kunde höra hans hotfulla steg gå mot vardagsrummet och jag svalde hårt och kollade mot dörröppningen. Han kom in i vardagsrummet och bara kollade på mig, och jag kollade på honom. Han tog några steg mot mig och jag backade lite.
”Vad gör du?” sa han och kollade på mig. Han höjde på ögonbrynen så att hans panna rynkades.
”inget..” mumlade jag tyst och kollade ner.
”gå inte ifrån mig älskling” sa han och gick ända fram till mig och la sina muskulösa armar om mig. Jag knep hårt ihop ögonen och han kramade om mig och smekte mig lugnt över ryggen. Detta hade jag inte förväntat mig, verkligen inte. Jag slappnade sakta av i hans armar. Han kanske skulle vara snäll och gullig nu. Jag kanske var för hård mot honom och tog allt för givet. Han kanske var en snäll kille ändå, han var ju snäll och mjukt nu. Det kanske är mig det är fel på, jag som retar upp honom och får honom arg. Det är nog så. Det är nog mitt fel trots allt. Jag är värdelös, mina vänner blir irriterade på mig så jag måste ju irritera honom också då.. Jag la sakta kinden mot hans axel och drog in hans doft genom näsborrarna. Jag slappnade av mer och mer och han kysste mjukt min kind.
”hade ni kul?” frågade han mjukt och jag nickade lite.
”hon var har väldigt länge” mumlade han och hans armar kramade hårdare runt min kropp. Jag slog upp ögonen, det började kännas obehagligt nu.
”lyssnade du inte vad jag sa?” sa han och hans röst lät fortfarande lugn men lite mer bestämd nu än innan.
”jag...” viskade jag.
”Jag sa klart och tydligt att jag ville att hon skulle gå” sa han och tog tag runt mina handleder. Han höll inte hårt eller något.
”förlåt” viskade jag skakigt.
”för flera timmar sen, varför lyssnar du inte?” hans röst lät hårdare och hans grepp om mina handleder hårdnade. Nu skulle jag dö. Hejdå världen. Han andades högt och på något sätt argt.
”flera timmar har jag väntat, jag tänkte nästan gå ut hit och slita håret av dig, du ska lyssna på mig. Fattar du?” fräste han mot mig så hans saliv kom i mitt ansikte. Hans händer höll nu hårt om mina handleder och det gjorde verkligen ont. Mina ögon tårades av smärtan. Hans ljusbruna ögon svartnade och kan kollade rätt in i mina rädda ögon. Det här är slutet. Nu dödar han mig.
”förlåt” viskade jag och en tår rann ner för min kind. ”Snälla..” fick jag fram men svag röst.

KOMMENTERA!! :)