Wilmas perspektiv:

Nästan morgon slog jag upp ögonen. Först när jag kollade mig omkring mindes jag inte vart jag var. Jag var i ett främmande rum. Hur hade jag kommit hit och varför var jag här? Jag satte mig sömnigt upp och gäspade. Jag kollade mig omkring i rummet, det var stort, rymligt och ljust. Tapeten var vit med silvriga detaljer och det var stora fönstret längst hela ena väggen. Utsikten var fantastiskt, det var någon slags dal och några berg. Solen sken ljust in genom fönstret och lyste upp hela rummet. Sägen jag satt i var stor och hur skön som helst. Det tog ganska lång tid innan jag förstod vart jag var, innan jag började minnas. Jag rös till i hela kroppen och kände hur magsäcken vändes ut och in. Jag ställde mig snabbt upp och sprang till toaletten. Jag slet upp dörren, sjönk ner på knä framför toan och kräktes. Jag försökte hålla undan mitt hår för att inte äckla ner det. Jag kräktes och kände snart två händer ta tag om mitt hår och samla ihop de i en svans bak i nacken. Hela min kropp hoppade till men eftersom jag kräktes kunde jag inte vända mig om för att kolla vem det var. När jag kräkts klart spottade jag några gånger och spolade sedan. Jag vände mig om och torkade munnen med baksidan av armen. Jag kollade upp på honom. Han såg så perfekt ut. Hans ljusbruna hår var helt rufsigt och hans såg nyvaken ut. Min blick gled lite snabbt över hans bara, muskulösa bröst. Åh herregud. Han var så jävla het. Jag kollade upp på hans ansikte igen och han flinade lite. Han fortstod vad jag precis tänkt. Jag började rodna kraftigt och kollade ner i marken vilket fick han att skratta till.
”Hur mår du?” frågade han och jag funderade ett tag. Jag vet inte, hur mår jag? Jag mår väll bra tror jag. Eller?
”Jodå..” sa jag bara
”Jag menar, du kräktes precis. Mår du dåligt? Har du ont någonstans?” sa han.
Jag skakade bara på huvudet och kollade upp på honom. Jag ställde mig upp på lite halvt skakiga ben.
”Jag mår bra” sa jag och kollade rakt på honom. Åh han var lång, säkert nästan 20cm längre än mig. Han nickade lite bara.
”Du borde äta något, när åt du senast?” sa han och precis då kurrade min mage till högt. Han skrattade till
”Där har vi svaret. Inte på ett tag alltså” sa han. ”kom” han gick ut från toan och jag gick försiktigt efter.
”Förlåt att jag bara kom in såhär men jag hörde att du kräktes och ja...” han drog handen genom sitt hår och kollade bak på mig för att se så att jag följde efter.
”Det är lugnt” sa jag och kollade på han. Åh han är så jävla fucking snygg. Helt seriöst, jag har aldrig sett såhär på Justin Bieber. Jag har bara tyckt han verkar som en fjortis och ogillat hans överdrivna fans. Han gick ut ur rummet och sedan ner över trappen. Jag följde efter honom ner och vi gick in i köket.

”Något speciellt du är sugen på?” undrade han och kollade på mig. Jag skakade bara på huvudet och satte mig på en av de höga barstolarna i köket.
”Vad som helst går bra” svarade jag bara och såg mig omkring i det stora köket.
Han började plocka fram ingredienser till pannkakor och jag kollade bara chockat på honom.
”Nej.. Justin du behöver inte göra pannkakor!” sa jag. Han kan inte skämma bort mig såhär.
”Det är lugnt” log han ”Jag ska också äta” sa han och log mot mig.
Jag kollade ner i bordet. Jag är sjuk, han är främling. Jag hade varit så desperat igår, jag vet INGENTING om honom endast att han är Justin Bieber och super rik. Jag suckade tyst för mig själv. Jag borde inte vara här. Jag känner honom inte. Han kanske tog hem mig för att ha mig som sin egna lilla hora som kan kan knulla varje kväll, inte vet jag. Varför skulle han annars ta hem mig? Han behöver inte göra ett skit för att folk ska älska honom, det gör dom ändå redan.
”Vad är det som hänt egentligen?” sa han efter en stunds tystnad. Han kollade bak på mig och jag kollade sakta upp på honom. Vi hade ögonkontakt ett tag innan jag kollade ner i bordet.
”Du.. Wilma. Snälla berätta, jag kanske kan hjälpa dig” sa han.
”Du kan inte hjälpa mig!” snäste jag mot honom. Det var inte alls menat att låta så sur och oförskämd. Han blev lite förvånad, ryggade tillbaka och höjde lätt på ögonbrynen.
”Jag kan åtminstone hjälpa dig att ring någon. Dina föräldrar kanske?” sa han och fortsatte med pannkakssmeten. Jag skakade på huvudet och knep ihop ögonen
”Nej” sa jag tyst och satt nedböjt med huvudet.
”Vadå? Är dom typ... döda?” sa han lite mer försiktigt och jag skakade snabbt på huvudet.
”nejnej” sa jag snabbt och kollade upp på honom ”Jag har ingen kontakt med dom bara” sa jag och vi kollade på varandra.
”Vart bor du då? Själv?” sa han och kollade liksom mjukt på mig.
”Ja...” sa jag. Det var ju typ sant, jag bodde ju själv, jag bodde inte hos mina föräldrar. Visserligen bodde jag hos min pojkvän men det hade inte lust att berätta. Jag känner honom inte. Jag kan inte berätta för honom när jag inte ens berättat för mina vänner som jag känt hur länge som helst. Det skulle ju vara helt sjukt och elakt. Varför ville han ens veta så mycket?
”Jag borde gå” sa jag och han skakade snabbt på huvudet.
”Nej nej, jag kan inte låta dig gå. Har du ens någonstans att ta vägen?” sa han och jag suckade tyst.
”Du har gjort tillräckligt för mig Justin. Jag kan inte stanna här för jag kan inte ge tillbaka” sa jag.
”Kan du inte stanna lite till? Jag vill ju hjälpa dig” sa han och jag bara kollade på honom.
”Varför då?” sa jag och han kollade på mig ett tag.
”Faktiskt så vet jag int-”
”Precis!”
”Nej lyssna nu” började han ”Det kändes bara helt naturligt att gå fram till dig och hjälpa dig. Jag vet det låter sjukt men... jag vet inte. Det kändes som om det var meningen att du satt där just precis när jag kom liksom” sa han och kollade lite generat ner.
Jag kunde inte låta bli att skrattade till
”Som att det var meningen, vadå som om det var ödet? Seriöst” sa jag och skakade på huvudet.
”Det låter skittöntigt med det är sant ju!” sa han. Vi kollade på varandra och jag höjde på ögonbrynet.
”Okeeeeej” sa jag sakta.
”Snälla stanna ett tag till” bad han.
”Okejdå...” mumlade jag. ”Men liksom.. jag känner inte dig, du kanske tog med mig hem för att använda mig som någon slags hora” sa jag
”NEJ!” sa han direkt och blev nästan upprörd.
”Okejokej..” sa jag
”Verkligen inte” sa han bara.
”Är det sant att du går på droger? Man kan väll råka göra dumma saker då?” frågade jag och han bara kollade på mig
”Jag sa ju igår att du inte ska tro på allt” sa han.
”Jamen jag bara frågade!” sa jag och han kollade på mig ”Berätta” sa jag.
”Jag berättar om du berättar för mig om dig” sa han och jag kollade på honom. Va det värt det? Ville jag så gärna veta om Justin Biebers droghistoria? Ja. Jag behöver ju inte berätta allt för honom om mig ju. Jag var faktiskt riktigt nyfiken. På något konstigt sätt ville jag veta mer om Justin Bieber. Jag ville veta hans historia.
”Okej deal” sa jag.

Justins perspektiv:

Efter att vi ätit pannkakorna satte vi oss i soffan i vardagsrummet. På något sätt kändes det inte fel att berätta för henne om mig. Sanningen om mig. Det kändes inte som om hon skulle skvallra för hela världen. Det är sjukt att jag känner såhär, vi känner inte ens varandra.
”Berätta nu!” sa hon nyfiket och drog upp fötterna i den dyra soffan.
”Okej, vad vill du veta?” frågade jag och lutade mig tillbaka och kollade på henne. Hon var riktigt vacker.
”Tar du droger?” sa hon.
”Jag är ingen knarkare” sa jag och hon suckade tungt.
”Men har du tagit droger då?” sa hon istället och kollade på mig. Jag kollade på henne ett tag innan jag svarade.
”Ja” sa hon och nickade.
”SA JU DET!” utbrast hon glatt över att hon haft rätt. Jag skrattade till och skakade på huvudet bara.
”Oj vad kul” jag höjde på ögonbrynen och hon flinade bara
”Varför?” fortsatte hon. Hon kollade på mig med en intensiv blick liksom, hon ville veta mer.
Jag ryckte bara på axlarna.
”Ja... Jag ville väll testa antagligen och ja..” mumlade jag
”Sedan va du fast? Du gillar det? Känner dig fri?” sa hon och jag kollade förvånat på henne. Hur kunde hon veta det? Det var Precis så jag kände mig, fri. Jag nickade.
”Ja” sa jag och hon nickade också.
”Tar du fortfarande droger?” frågade hon. Jag ville inte svara på det där, verkligen inte.
”Jag tycker det är dags att du berättar om dig nu” sa jag istället och hon suckade
”Kom igen Justin, detta var ju kul” sa hon och jag skakade på huvudet.
”Din tur” sa jag igen.
”Okej.. vad vill du veta?” frågade hon och kollade på mig. Jag tänkte ett tag.
”Varför har du ingen kontakt med dina föräldrar?” jag kollade på henne.
Hon kollade helt tyst ett tag.
”Okej såhär, dom tyckte jag valde fel vägar och vill inte ha med mig att göra längre” sa jag.
Han kollade på mig ett tag.

”Varför? Vadå fel väg?”
”Jag flyttade in hos min pojkvän.. mitt ex, Tyler” sa jag och kollade ner.
”Jaha......” sa han ”Och nu då? Har ni gjort slut?” frågade jag.
Hon tvekade ett tag innan hon svarade mig.
”Ja” hon nickade ”Ja och nu har jag ingen stans att bo” det sista viskade hon fram.
”Släktingar?” frågade jag och hon skakade på huvudet. ”Inga?”
”Nej” sa hon
”Men Wilma... dina föräldrar vill säkert ha hem dig, du har ju ingenstans att bo!” sa jag.
Hon skakade på huvudet.
”Nej Justin, du förstår inte” sa hon och jag suckade.
”Det fixar sig, jag lovar. Så länge.... så länge får du stanna här” lovade jag. Det var sjukt, jag kan ju inte låta en främling bo här, men det kändes rätt..
”Va..? ne-” började hon men jag avbröt henne.
”Det är lugnt” sa jag och vi kollade på varandra. Hon kollade ner.
”Säkert?” frågade hon tyst.

Jag nickade. ”Helt säkert”

________________________________________________________________________________________

Förlåååååt för att det tagit sån tid! Jag har haft mycket skola nu men nu är ALLT klart! wihooo!
Hoppas ni orkat vänta! Inte superlång och så välskriven del men hoppas den duger! Skrev ihop den nu lite snabbt för att jag ville lägga upp något, det var väll typ.. 6 dagars sen sist? opsss. Love.

KOMMENTERA!