Del 5 – I can't leave you here
Det kan inte vara sant. Inte igen, snälla inte inte inte igen. Rebekah hade precis ringt mig och sagt att jag skulle gå in på instagram och kolla upp någon Sandy Hoof. Jag förstod verkligen ingenting men hon hade låtit så upprörd i telefonen och vägrat berätta vad det var. Hon hade bara sagt att hon inte visste hur hon skulle säga det och att det kanske var bättre om jag såg det själv först. När vi lagt på gick jag snabbt in på instagram och sökte efter den där Sandy, direkt när jag såg profilbilden förstod jag vad som hänt, visst hade jag några aningar innan, när Rebekah berättat men nu förstod jag verkligen. Hon hade en festbild som profilbild, på två tjejer som hånglade och jag antog att hon var en av de två tjejerna. Jag vågade nästan inte ens klicka på hennes namn. Jag ville inte veta, jag ville inte se. När jag väl klickat mig in på hennes profil och bilderna ploppade upp såg jag honom direkt. Han var med på säkert 5 av de 7 senaste fest bilderna hon lagt upp och det var ingen trevlig syn. Han var inte bara med på bilderna, den där äckliga bitchen satt även i hans knä. Dom hade tungorna i varandras munnar och på en av bilderna var hans ansikte intryckt mellan hennes stora bröst. Mina ögon vattnades snabbt medan jag scrollade ner bland bilderna. När jag såg en bild på dom två, han sittandes i en soffa och hon över honom medans hon ger honom en lap dance började tårarna komma. Varför? Varför jag? Varför duger jag inte för honom? Jag förstår inte vad det är, varför gör han såhär? Är jag inte tillräckligt bra och sexig för honom? Jag läste vad hon skrivit till bilden. ”Checka facebook bitchezz, you wont regret it. Me giving this sexy guy a lap dance ;)” Jag höll på och spy, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Utan att tänka gick jag in på facebook och sökte upp henne där. Jag visste att jag skulle bli sårad, jag visste hur ont det skulle göra att se videon men ändå så gjorde jag det. Tårarna forsade ner och jag hulkade högt när hennes slanka kropp gav honom en lap dance. Hon hade korta shorts och magtröja. Hennes höfter rördes helt jävla perfekt och hennes rumpa gneds sexigt mot hans skrev. Man såg hur han bara njöt av hur sexigt det var. Den jäveln. Jävla äckel snusk idiot. Tårarna vägrade sluta komma och sminket kletades ut i hela ansiktet. Inte igen. Nu orkar jag inte mer. Jag vill inte, jag vill verkligen inte mer nu. Jag slängde bort mobilen i frustration och ställde mig snabbt upp. Jag såg helt suddigt av alla tårar. Nu sticker jag, nu pallar inte inte mer. Det spelar ingen roll om det är hans eller mitt fel, jag måste bort och det är nu. Jag tog närmsta kofta, en grå som jag satte på mig och knäppte. Jag gick fram till spegeln för att ta bort de mesta av mascaran. Jag kollade på mig själv, tårarna rann samtidigt som jag försökte få bort dom. Det var omöjligt. Jag hade bestämt mig nu, jag tänker inte stanna här mer, jag vill bort, bort från honom.
Hela min kropp frös till is när jag hörde ljudet av bilen. Man kunde höra det på hur långt avstånd som helst. Den brummade så speciellt, på ett sätt så att man kände igen bilen utan att kolla att det var den. Jag drog frustrerat handen genom håret och fick panik. Jag kollade mig snabbt omkring. Nej nej nej. Jag skyndade mig fram till dörren som går ut till balkongen. Jag var inte säker, men jag visste att jag behövde göra det. Jag behövde göra detta, jag måste. Jag måste göra detta för mitt eget bästa. Jag öppnade dörren och gick ut på den lilla balkongen. Jag stängde dörren efter mig och kollade ner. Shit. Hur ska jag klara detta? Det var flera meter ner och klumpiga jag är inte direkt den bästa på sånt här. Jag svalde hårt och kollade bak och in genom fönstret in till sovrummet. Jag svalde hårt, jag måste detta. Jag gjorde en snabb lista i huvudet, 1, ta mig ner. 2, springa 3, inte stanna förens jag är i säkerhet. Jag tog en djupt andetag och klättrade över räcket. Jag slöt ögonen ett tag och försökte att andas lugnt. Inte kolla ner, inte kolla ner. Jag klättrade sakta och försiktigt ner för stuprännan. Jag var sjukt rädd och hela jag skakade men jag tog mig ner, när jag var på marken pustade jag ut lite. Steg 1, check. Jag kollade mig panikslaget omkring och började springa. Jag sprang och sprang så snabbt så benen knappt hann med. Ut genom grinden, vänster och ner för backen. Jag hade andan i halsen hela tiden och benen krampade och orkade inte mer, men jag slutade inte springa. Jag saktade in och kollade bak för att försäkra mig om att han inte följde efter mig. Då såg jag hans bil, den kom i rasande fart rätt mot mig. Jag började gråta ännu mer och sprang fortare, så fort jag bara kunde. Jag har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv, jag sprang för mitt liv. Han kom närmare och närmare och jag snubblade till lite då och då. Mina ben släpades efter mig och vinden piskade mig i ansiktet. Jag vek av på en liten gångväg där hans bil inte skulle kunna åka. Jag sprang och efter några meter kollade jag bak, han klev ur bilen och började förtvivlat och argt sparka på sin bil.
”DU KOMMER INTE UNDAN! SPRING DU BARA JAG KOMMER ÄNDA HITTA DIG! JAG SKA FAN HITTA DIG OM DET SÅ ÄR DET SISTA JAG GÖR!” skrek han. Han lät väldigt arg, frustrerad och helt enkelt läskig. Jag var så jävla rädd och sprang för mitt liv. När jag försäkrat mig om att han inte följde efter mig längre sjönk jag trött ner på marken. Tårarna rann, jag var rädd och jag skakade. Jag grät högljudd och la mig ner på marken ”Nej nej” grät jag och kurade ihop mig. Jag hade ingen aning om vart jag va, jag hade bara sprungit. Folk kollade på mig när dom gick förbi men jag bara struntade i dom. Jag satt där på marken och grät i flera timmar. Tårarna ville inte sluta, det kom bara fler och fler. Ingen kom fram och frågade hur jag mådde, alla bara kollade konstigt på mig och vågade liksom inte komma fram. Jag vet inte om jag vill det eller inte, jag vill vara ifred men innerst inne skulle det vara lite skönt om nån, för en gångs skulle skulle bry mig om mig. Jag är trött på att vara värdelös. Jag vill bli älskad, på riktigt.
Jag förstod efter dessa timmar jag suttit här att han inte skulle komma nu. Inte idag, inte nu. Hade hade gett upp letandet för mig idag. Jag var i säkerhet för tillfället. Det hade börjat blivit mörkt ute nu och lite kallare. Jag drog armarna tätt om min kropp och kurade ihop mig mer. Jag slappnade av lite och slöt ögonen. Jag fortsatte med min lista i huvudet. 4, överleva tills imorgon. 5, hitta någon stans att stanna för ett tag och självklart under alla dessa steg, hålla mig vid liv. Jag ställde mig upp och började gå. Jag drog koftan tätare om min kropp och kollade mig omkring. Jag bara gick, utan att veta vart jag var. Jag kom fram till hus och det tog inte lång tid innan jag var mitt i centrum. Jag var i La, det visste jag. Exakt vart visste jag inte riktigt, jag kände mig helt borta och svart i huvudet. Jag kunde se Mc Donalds och en massa andra affärer längst gatan. Jag gick sakta och kollade mig omkring. Vad ska jag ta mig till nu? Jag tänkte inte så långt, allt jag ville var att komma bort. Jag har ingen, ingen ingen. Jag kan inte ringa till Rebekah, för det första måste jag hitta en telefon då jag glömt min hemma. Eller kan jag ens säga hemma längre? Iallafall så kan jag inte berätta allt för mig, hon skulle bli så arg på mig.. Jag har ljugit såååå mycket för henne, nej jag kan inte berätta för henne. Jag har inge släkt, min mormor och morfar är döda och resten bor i norra USA, ganska så nära New York. Mina föräldrar, nej. Jag orkar inte ens tänka på dom.. dom hatar mig nu, dom kan jag verkligen inte ringa till. Jag skakade på huvudet åt mig själv.
”Jag har ingen” mumlade jag tyst för mig själv och mina ögon tårades. Tårarna hade precis slutat komma, dom hade tagit slut men nu när jag tänkte på allt med mamma och pappa så kom dom igen. En tår rann ner för mig kind men jag torkade snabbt bort den med fingret. Jag satte mig ner på en trappa, lite längre bort dunkades hög musik och det var en lång kö men människor som köade för att få komma in på klubben. Jag suckade tungt och kollade ner i mitt knä. Jag har ingen, alla har en massa som älskar dom men lilla jag, har ingen. Jag begravde ansiktet i händerna och snyftade tyst.
Justins perspektiv:
Jag skrattade högt åt lil Za när vi gick ut genom dörren ut från klubben. Kall luft träffade mitt varma ansikte och musiken hördes inte lika högt här ute. Det hade varit galet där inne, folk dansade som aldrig förr och hur många som hest hade skickats ut för att de blivit allt för fulla.
”Du är så jävla sjuk!” garvade jag åt lil Za. Han hade blivit utmanad att gå fram till en tjej och fråga om hon ville ligga, helt random. Hanhade gjort det och tackade genast ja och hade börjat dra i honom. Nu va hans tjej lite smått pissed på honom men det var iallfall kul som i helvete.
”Äh!” skrattade hon och alla andra skrattade också. Jag skakade bara på huvudet. Det var jag, lil Twist, lil Za, hans tjej och några fler som spenderat kvällen tillsammans. Det var inga paparazzis här vilket verkligen förvånade mig, men det var bra det var väldigt skönt och lugnt. Vi gick längst gatan, vi hade parkerat våra bilar en bit bort. Det hade varit en sjukt grym kväll. Vi hade dansat en massa och jag hade inte druckit så mycket så jag varken brydde mig, eller tänkte på att jag egentligen inte får köra bil. Vi skrattade och lil Twiist berättade nått värdelöst men roligt skämt. Lite längre fram såg jag en svart, hopkurad liten figur sitta på en trappa. Jag blev nyfiken på något sätt, jag vet inte det kändes bara het bra och naturligt att gå fram dit. Det kändes som om det var meningen, som om gud planerat detta. Eftersom att jag blev så nyfiken på varför det kändes så här så va jag tvunden att gå dit.
”Eum.. vi ses sen! Jag ska bara kolla en sak” sa jag och drog handen genom håret.
”Jaha... men ah vi ses Bieber!” sa dom och försvann iväg till sina bilar. Dom brydde sig inte så mycket, visst undrade dom säkert vad jag skulle göra men inte tillräckligt mycket för att faktiskt se efter eller ens fråga. Jag gick med ganska snabba steg mot personen som satt där. Jag visste inte varför, men jag brydde mig och ville veta vad han eller hon gör här, nu vid denna tiden helt ensam. När jag kom nära saka jag in och gick försiktigt fram till personen. Jag såg mörkt lång hår hänga ner för ansiktet som en rullgardin och jag hörde små snyftningar.
”Hey... hur är det?” frågade jag. Jag lät mjuk och försiktigt på rösten. Personen kollade snabbt upp på mig och då såg jag att det var en tjej, jag såg även att hon grät. Hon torkade snabbt tårarna och ställde sig upp.
”Det är bra” sa hon snabbt och skakigt på rösten. ”Jag skulle precis gå”
”Hörru...” sa jag och kollade på henne. ”Jag vill dig inget illa. Vad gör du här? Nu?” sa jag ”Har du blivit utslängd?” sa jag och nickade bak mot klubben och hon skakade snabbt på huvudet
”Nej.. jag..” hon kollade ner ”Nej, det är bra” sa hon bara. Jag märkte tydligt att hon dolde något och att något hade hänt.
”Ska jag köra dig? Kom” sa jag ”Min bil står där borta” sa jag men hon skakade bara snabbt på huvudet. ”oh.. jag förstår” sa jag. Hon kanske trodde jag skulle kidnappa henne eller något sånt. Ta med henne hem och sedan våldta henne i källaren.
”Men jag vill verkligen inte skada dig eller något, jag vill hjälpa dig” sa jag mjukt och kollade på henne. ”Är det något allvarligt som hänt?” det var tyst mellan oss ett tag.
”Jag..” började hon och man hörde hur hon kämpade för att inte börja gråta. Jag satte mig ner på det kalla trappsteget och klappade på platsen bredvid mig. Hon kollade tyst ner på mig och efter ett tag satte hon sig ner, ganska långt ifrån mig. Hon var nog väldigt förvånad, hon lät förvånat på rösten och kollade på mig med stora undrande ögon.
”Du vadå?” frågade jag och kollade på henne och hon suckade tyst. ”Jag vet att vi inte känner varandra och du vet inte vem jag är..” började jag.
”Du är Justin Bieber va?” frågade hon då och jag nickade åt det.
”Ja.. men snälla säg det inte högt” sa jag och kollade mig omkring.
”Nejdå” sa hon och kollade på mig med de där stora undrande ögonen. Hon såg helt lost ut, förvirrad och förtvivlad.
”Vad har hänt? Om man får fråga” sa jag igen och kollade på henne. Vi hade ögonkontakt ett tag men hon bröt den genom att titta ner i sitt knä.
”Jag bara...” började hon och jag kollade på henne med en blick som bad henne fortsätta.
”Jag vet bara inte vart jag ska gå” mumlade hon tyst och pillade med sina små fingrar. Jag kollade på henne ett tag
”Du vet inte varit du ska gå...?” sa jag och kollade på henne. ”Är du hemlös?”
”Nej.. eller ja.. eller jag vet inte” snyftade hon och jag såg hur tårar började rinna ner för hennes kinder.
”Vad heter du?” sa jag mjukt och kollade på henne. Jag tyckte synd om henne..
”Wilma..” Syftade hon.
”Wilma?” sa jag och hon nickade.
”Ja...” jag såg hur hon kämpade för att inte börja gråta mer och hur hon snabbt försökte torka bort tårarna.
”Wilma..” började jag och försökte få ögonkontakt, när jag lyckats fortsatte jag prata.
”Har du ingen stans att bo? Vad har hänt?” sa jag
”Det...det är ganska personligt” sa hon och jag nickade
”Bord du med dina föräldrar? Har du bråkat med dom?” sa jag och hon skakade på huvudet.
”Vill du ringa dom? Behöver du låna telefon?” sa jag, hon skakade på huvudet igen.
”Nej.. det går inte” snyftade hon.
”Så du tänker stanna här ute helt ensam hela natten?” sa jag och hon kollade tyst och ledsamt på mig. Sedan ryckte hon på axlarna.
”Jag vet inte..” mumlade hon fram och kollade ner.
Jag suckade och ställde mig upp. Jag sträckte ut min hand mot henne.
”Kom, jag kan inte lämna dig här” sa jag. Hon tvekade ett tag men tog sen sakta min hand och jag hjälpte henne upp.
Wilmas Perspektiv:
Det var helt tyst i hans bil, jag sa inget och han sa inget. Radion var på svag volym och bilen åkte ljudfritt fram på vägen. Ändå gången den lät va när han gasade på. Det var nog en väääldigt dyr bil, en ferrari tror jag. Den var vit och inuti va sätena klädda i läder. Jag visste ju vem han var, Justin Bieber, och jag visste att han ägde en förmögenhet och hade råd med sånna här saker. Jag var nervös, jag känner honom inte och varför bryr han sig om mig. Han har allt, en karriär, en skit cool bil och massa pengar. Säkert världens lyxigaste hus med och så tar han med mig hem, jag har inget. Jag sneglade lite på honom, han kan väll inte våldta mig? Han är ju faktiskt Justin Bieber, tänk om han skulle åka fast för det. Fast jag har hört att han tar droger och festar och så.
”Ska du våldta mig nu eller?” jag lät kanske lite kaxig, men jag behövde det för att inte begrava mig själv i min egen rädsla.
Han skrattade till och vred huvudet mot mig. ”Va? Neje” log han ”I'm a good boy” sa han och jag nickade lite och var bara tvungen att fråga.
”Men du tar droger?” sa jag lite nyfiket, jag menar, good boys röker inte gräs.
Jag gav mig en blick och himlade med ögonen.
”Du ska inte tro på allt du läser” sa han bara, enkelt. ”Nu är vi snart framme” sa han istället. Vi hade åkt i kanske 25 minuter. Jag kollade ut genom fönsterrutan. Vi passerade hus efter hus, inte bara hus, stora lyxiga hus.
Efter ungefär 5 minuter körde han in genom en stor grindport och parkerade på en stor uppfart framför ett ännu större hus. Jag kollade chockat på huset genom glasrutan och han kollade på mig och skrattade till.
”välkommen hem till mig!” sa han och jag vred blicken mot honom.
”omg..” sa jag och öppnade bildörren och hoppade ut. Jag kollade på det stora huset och han bara flinade.
”kom nu” sa han och skrattade lite. Jag log lite och gick efter honom in. Hallen var enorm, det var så luftigt och ganska högt i tak. Det var ljust och städat överallt.
”wow...” mumlade jag typ stumt. ”Jäklar...” Justin log mjukt mot mig.
”Jaja, kom nu. Du är säkert jättetrött. Jag ska visa dig vart du får sova” sa han och vi gick upp till övervåningen. Det var dörrar överallt, han hade massa rum. Jag bara kollade mig omkring, det var så stort, fint och lyxigt. Vi gick i en liten korridor och han stannade utanför en stor vit dörr.
”Här kan du sova” sa han och öppnade dörren. Det var en stort rum men en stor säng. Wtf? Va detta ett gästrum? Det såg ut som en hotellsvit.
”Jäklar” mumlade jag.
”Du kan använda badrummet där” sa han och pekade på en dörr inne i rummet so tydligen var in till ett badrum då.
”Det finns handdukar i skåpet under handfatet om du vill duscha” förklarade han och jag nickade.
”Uhm.. ja.. tack” sa jag och kollade på honom och han nickade med ett leende åt mig.
”Det är lugnt, ta nu en dusch om du vill” sa han.
När jag stängt och låst badrumsdörren efter mig tog jag av mig alla kläder, dom var smutsiga och gräsiga vilket inte vad så konstigt då jag legat och grinat på marken hela dagen. Jag drog händerna över ansiktet. Herregud hur jag såg ut, jag var gråaktig i ansiktet av mascaran, mina kinder och ögon var röda. Jag såg helt enkelt hemskt ut. Hur klarade han av att titta på mig? Att le mot mig? Jag rös i hela kroppen. Fyfan. Jag klev in i duschen och satte på hett vatten. Jag slöt ögonen och verkligen njöt när de varma vattnet träffade min kropp. Jag kände mig så äcklig och snuskig och det var så skönt att få duscha av sig. I duschen stod små schampo- och tvålflaskor, sånna där små man kan ha med sig när man reser tillexempel. Det fanns för både tjejer och killar och jag anade att han köpt sånna utifall han skulle få besök. Jag tvålade in mitt hår och hela min kropp. Jag duschade ganska länge, men inte för länge jag ville inte att han skulle tycka att jag slösar på hans vatten. När jag var klar tog jag på mig mina trosor och min bh. Jag virrade en handduk runt håret och en runt kroppen och gick ut ur badrummet. Jag ville inte ta på mig mina smutsiga äckliga kläder och till min lättnad hade han lagt fram nya, redan kläder på sängen. Jag log lite och gick dit. Han var verkligen snäll. Det var ett par alldeles förstora, gråa mjukisar och en stod vit tshirt. Jag tog på mig de och torkade håret lite snabbt. Någon knackade dörren och jag kollade ditåt.
”Kan jag komma in?” hörde jag Justins röst säga.
”Jadå” sa jag och satte mig på sängkanten. Han kom in och kollade på mig.
”Är du hungrig?” frågade han men jag skakade på huvudet. Egentligen var jag superhungrig men jag kände mig elak om jag bad om mer saker. Han tog mig hit, jag fick duscha, han gav mig rena kläder och jag ska få sova här. Jag har fått tillräckligt.
”Säkert?” sa han lite tveksamt.
Jag nickade igen med ett litet litet svagt leende.
”Det är lugnt, tack” sa jag och han gav med sig.
”Okejdå” sa han. ”Ska du sova nu?”
”Ja.. jag hade tänkt det” sa jag och nickade.
”Okej, men godnatt då” sa han och gick ut igen. ”Vi får prata mer imorgon, sov gott” sa han och stängde dörren efter sig.
”godnatt”
__________________________________________________________________________________________
Sååå.. vad tycker ni!? haha. Jag vet att några av er är väldig förvånade medans några förstod att det var såhär! Haha.. VAD TYCKTE NI OM KAPITLET? LET ME KNOOOW! :) Detta kapitet var lite extra långt med!
KOMMENTERA KOMMENTERA! :D
Vet tyvärr inte när nästa del kommer, har en stor uppsats att skriva (som jag sa i senaste inlägget) ... den hänger på hela mitt betyg i... eh nått av NO ämnena så... ja den ska in på fredag och jag har inte ens börjat! men jag vi får se helt enkelt! Hoppas ni orkar vänta!
info om nästa del :)
del 5 kommer antagligen inte upp ikväll men jag hoppas jag kan få upp den imorgon! hade tänk skriva en extra lång del då det nu kommer hända lite saker! hoppas det är okej!!!
nu är det även sista rycket i skolan och har en ganska stor NO uppsats att skriva, som hänger på hela mitt betyg och den ska in senast på fredag! så denna veckan har jag kanske inte så mycket tid för skrivandet men jag ska försöka! :)
Del 4 – Next time I'll kill you
Previous:
”lyssnade du inte vad jag sa?” sa han och hans röst lät fortfarande lugn men lite mer bestämd nu än innan.
”jag...” viskade jag.
”Jag sa klart och tydligt att jag ville att hon skulle gå” sa han och tog tag runt mina handleder. Han höll inte hårt eller något.
”förlåt” viskade jag skakigt.
”för flera timmar sen, varför lyssnar du inte?” hans röst lät hårdare och hans grepp om mina handleder hårdnade. Nu skulle jag dö. Hejdå världen. Han andades högt och på något sätt argt.
”flera timmar har jag väntat, jag tänkte nästan gå ut hit och slita håret av dig, du ska lyssna på mig. Fattar du?” fräste han mot mig så hans saliv kom i mitt ansikte. Hans händer höll nu hårt om mina handleder och det gjorde verkligen ont. Mina ögon tårades av smärtan. Hans ljsbruna ögon svartnade och kan kollade rätt in i mina rädda ögon. Det här är slutet. Nu dödar han mig.
”förlåt” viskade jag och en tår rann ner för min kind. ”Snälla..” fick jag fram men svag röst.
Wilmas perspektiv:
Jag kämpade med att inte börja gråta. Han kollade helt iskallt på mig, hans ögon var helt svarta av ilska och hans knogiga händer ströp hårt runt mina handleder.
”Snälla.. förlåt. Jag ska aldrig mer göra om det” salta tårar började rinna ner för mina kinder.
”Göra om vadå?” väste han. Jag var så sjukt rädd och kollade upp på honom med blöta ögon, han bryr sig inte.. jag står och gråter framför honom men han BRYR SIG INTE. Inte ett jävla skit.
”Inte göra som du säger” snyftade jag och pep till när han vred om mina handleder. Jag trodde nästan han skulle vida sönder dom, det gjorde verkligen så sjukt ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
”Och sluta håll på och hitta på massa skit, jag vill inte att du pratar med dina vänner om oss” sa han sammanbitet och spände ögonen i mig. Han menade verkligen allvar.
”Okej” viskade jag med smärta i rösten. ”Jag lovar” snyftade jag.
”Vad har du sagt om mig, om oss?” han höll fortfarande ett järngrepp om mina leder.
”Jag...” hulkade jag.
”Sluta gråta” befallde han och jag nickade och drog in snoret i näsan, försökte andas och sluta gråta.
”Jag har berättat om vår ettårsdag.. fast jag ljög för du.. du.. du glömde den” fick jag fram.
”Jag har inte glömt någonting, vi har INTE haft någon ettårsdag. Fattar du?” snäste han och jag nickade.
”okej, förlåt” hulkade jag.
”Vad har du mer sagt om oss?” ville han veta. Jag kollade ner i golvet på våra fötter.
”Hur fantastiskt du är” mumlade jag tyst genom tårarna. Han lättade på sitt grepp och snart hade han släppt mina leder helt.
”Kolla på mig” sa han och jag vågade inget annat än att göra som han sa så jag kollade sakta upp på honom med mina röda ögon och helt blöta kinder. Hans smekte mjukt mina kinder vilket fick mig att rygga tillbaka.
”Såja” sa han, nu mycket mildare. Hans ögon återgick sakta till dess normala färg och jag kunde känna hela hans kropp slappna av. Jag stod helt kall och stel och kollade rakt på honom bara. Tårarna rann fortfarande ner för mina kinder och jag drog in de rinnande snoret i näsan med jämna mellanrum. Vi stod och kollade rakt på varandra ett tag.
”Såja... ta det lugnt. Andas” sa han mjukt som en viskning. Jag försökte ta djupa lugna andetag och lugna ner mig.
”Vi har det bra du och jag” viskade han och jag nickade. Jag snyftade och han drog in mig i sin varma famn. Jag slöt ögonen och lutade huvudet mot hans bröst. Jag slappnade sakta av i hela kroppen. Han är en bra kille, jag retade upp honom och det var väldigt dumt. Vi älskar varandra, han älskar mig. Det var jag som gjort fel den här gången, jag får skylla mig själv. Det är klart han blir arg när jag håller på som jag gör. Jag kände mig plötsligt trött och ännu tröttare blev jag när han lugnt smekte mig över ryggen med sin stora hand
”Vi har det bra, vi älskar varandra” viskade han åter igen mot min tinning och vilade läpparna där. Jag nickade lite bara och snyftade till tyst.
”jag tar dig till sängen” sa han lugnt och lyfte upp mig i sina starka armar.
”Mhm” mumlade jag och la mina händer runt hans nacke för att hålla i mig. Jag lutade kinden mot han vältränade bröst och slöt ögonen. Han tog mig, som han sagt, till sängen och la mjukt ner mig i den stökiga och obäddade dubbelsängen.
”så älskling” sa ha lugnt och satte sig ner på sängkanten. ”vila lite nu, du är säkert jättetrött” sa han och smekte bort lite hår ur mitt ansikte. Jag nickade lite svagt bara och kollade upp på honom. Han ÄR en bra kille, han tar hand om mig, han gör sitt bästa. Det är när jag kommer in i bilden med något dumt som allt förstörs, allt det fina. Han blir arg på Mig för att Jag gjort något jag inte borde, alltså är allt Mitt fel, eller hur? Jag syftade till lite och han smekte mjukt mina röda och lite fuktiga kinder.
”förlåt” viskade jag och blundade.
”älskling, det är okej. Ingen är perfekt. Alla gör misstag, jag förlåter dig för det du gjorde”
”Tack” viskade jag och la mig lite bekvämare i sängen.
”Ska jag hjälpa dig av med kläderna?” frågade han mjukt och jag bara nickade lite svagt. Det var väldigt obekvämt att ligga i sängen helt påklädd och jag kände mig alldeles för trött för att klä av mig själv. Han hjälpte mig av med tröjan och de tajta jeansen. Byxorna var svårast att få av och tog lite tid då jag låg ner i sängen och inte riktigt hade kraft till att hjälpa till. Tillslut hade jag bara underkläder på mig. Det var tyst och stilla ett tag så jag öppnade ögonen för att se vad han gjorde. Han stod och stirrade på mig. Hans ögon vandrade över mina bröst till min mage och lår. Han bet sig först fjäderlätt i läppen, sedan hårdare och jag kunde se hans hand kämpa för att inte glida ner till hans egna skrev. Han ville smeka sig själv. Han var kåt. Kåt. Mitt i det fina blev han kåt. Han förstörde allt när hans kåta blick kollade rakt in i mina trötta, nu nästan lite rädda ögon. Jag skakade bara lite på huvudet.
”Snälla.. inte nu. Jag vill vila” förklarade jag tyst och han bara fortsatte kolla på mig.
”Men du är damn sexy girl” sa han och hoppade närmre mig i sängen.
”Snälla, imorgon. Jag lovar dig det” sa jag ”låt mig få vila nu, du sa det ju själv”
”Tala inte om för mig vad jag sagt, jag vet själv vad jag säger” sa han, direkt lät han skarpare och lite högre på rösten än innan. Detta skulle inte sluta bra. Varför vill du inte Wilma? Varför strular Du till det igen? Det är alltid du som gör så att det blir bråk. Du är hopplös. Varför ger du honom inte det han förtjänar, tror du han vill ha ett förhållande med världens sämsta sexliv? Nej. Var glad över att han inte lämnat dig än. Han har gjort så mycket för dig, förlåtit dig så många gånger så nu är det din tur att gottgöra honom. Var ingen mes. Alla älskar sex. Bara ligg med honom.
”Okej” sa jag och nickade ”hur vill du göra då?” sa jag och satte mig upp i sängen. Jag la bak händerna bakom ryggen och knäppte upp bhn. Jag drog ner banden över axlarna och tog av mig bhn. Jag la bort den i sängen och det tog inte många sekunder innan han tryckt ner mig i sängen, la sig över mig och pressade sina läppar mot mina.
Justins perspektiv:
Jag åkte hemifrån vid 10 nästa morgon, jag skulle på ett möte om min turné som snart ska sätta igång. Alla datum är spikade men det finns fortfarande en del saker som måste pratas om och sedan bestämmas. Jag åkte i min vita Firarri mot centrala LA, jag bor lite utanför vid några berg och så. Det känns mer privat och så att bo en bit bort från själva LA city. Jag var ganska så trött då jag varit uppe ganska länge kvällen innan. Jag var på ett irriterande humör pågrundav att saker inte alltid går som jag vill. Jag hatar när personer inte lyssnar på vad man säger och skiter i att göra som man bett dom. Det är något av det värsta jag vet och eftersom jag inte heller sovit sådär super mycket så var mitt humör ännu sämre. Jag älskar att sova och behöver sova mycket för att allt ska fungera så bra som möjligt, för att jag ska fungera så bra som möjligt. Jag trummade lite på ratten och bytte irriterat radiokanal när värdelösa låtar spelades. Jag kände inte alls någon stor lust till att ha en seriöst och organiserat möte just nu. Jag stönade högt när jag såg världens längsta bilkö framför mig. Jag tvingades stanna och lutade mig bak i sätet. Jag suckade och tutade lite på tutan, för det första så orkade jag inte stå stilla här och för det andra så skulle jag komma försent. Jag skulle heller inte kunna skylla på trafik då jag hittat på det som en ursäkt så många gånger, ljugit, så att ingen tror på det längre.
När jag stått i bilkön i 5 minuter tog jag upp min spruckna iPhone och ringde Scooter. Han svarade nästan direkt.
”Hej Justin” sa han
”Heeej, jooo asså jag står i en bilkö och den rör sig inte ett skit” muttrade jag ”Så jag kommer antagligen inte att hinna i tid till mötet”
”Bilkö?” sa Scooter med en suck ”Bara erkänn att du försov dig Justin” han pratade som om jag var värdelös och hopplös. Jag suckade högt och pressade ner tutan med handen.
”Nej det är sant denna gången! Jag lovar!” sa jag frustrerat och jag kunde höra Scooter sucka och stöna i andra änden.
”JAG STÅR I EN FUCKING BILKÖ, OKEJ!?” jag var arg och detta gjorde mig ännu mer irriterad.
”Justin, ta det lugnt” sa Scooter lite chockat.
”Hur fan ska jag kunna ta det lugnt när du inte ens litar på mig!? Jag är 100% seriös den här gången. Jag. Står. I. En. Bilkö” sa jag frustrerat.
”okej, okej” sa Scooter för att få mig lugn ”Jag tror dig, men ta dig hit så fort som möjligt okej?”
”Men ja!” muttrade jag och höll in tutan på bilen ännu en gång.
”Vi har viktiga saker att planera och det är väldigt viktigt att du är med på det” sa han.
”Jaja, jag ska skynda mig. Hejdå” sa jag och la på innan han han säga något mer.
När jag kommit ur bilkön, 30 minuter senare, var jag väldigt sen till mötet. Jag gasade vidare mot Scooters kontor och skyndade mig in i byggnaden. Jag var på sjukt dåligt humör. Jag hatar att vänta och min irritation blev värre av att jag fått väntat i en halvtimme bara för att någon klant kört in i någon annans bil. När jag kom in i rummen vändes alla blickar mot mig.
”Bilkö, bilolycka, jag lovar. Lyssna på radion” muttrade jag surt.
”Vi vet” sa Scooter och alla runt de ovala bordet nickade. Jag sjönk ner på en stol bland det alla och mötet satte igång. Vi stressade ganska mycket då några av de andra skulle vidare på andra möten och så vidare. Jag satt uttråkad under hela mötet, jag hatar sånt här. Det känns så värdelöst att jag ska vara med, jag bryr mig inte om sånt här, jag sköter det inte. Bara allt blir bra så blir jag supernöjd.
”Låter det bra, Justin?” sa Scooter och alla blickar vändes mot mig. Jag kollade upp ifrån att innan kollat ner i mitt knä och pillat med mina egna fingrar.
”Eum...” började jag och jag kunde känna hur irritationen bubblade upp hos alla. ”Det blir superbra!” skyndade jag mig med att säga. Jag orkar inte med någon du-måste-fokusera-Justin samtal just nu. Scooter har ofta sånna med mig. På sista tiden har jag börjat, jag vet inte, glida ifrån allt. Jag har inte lika mycket motivation längre men jag vet fortfarande att det är detta jag vill göra, kanske inte just precis, just nu. Jag vill vila lite, ha lite ledig och denna gång vara ledig från ALLT. Från fans, paparazzis och all social media. Det skulle verkligen vara grymt skönt, att få vara helt normal för en dag eller två.
När mötet var slut åkte jag hem en snabbis innan jag åkte hem till lil Twist för att hänga lite. Vi bestämde oss för att gå ut i kväll och ha lite kul. Festa, snacka och dricka lite. Jag var verkligen på festhumör och ofokuserad-humör-sak, vad nu Scooter kallar det. Jag skiter i honom, jag tänker ha kul.
__________________________________________________________________________________________
Hoppas ni inte tycker jag skriver för korta delar! vill ni har längre? kortare? Kommentera!
OCH glöm inte att följa bloggen på instagram @ justenbieburbloggse ! :)
Svar till Vicki
Hej Vicki! Jag blir ju super nyfiken på vad du har för gissningar om vad som kommer hända senare i novellen!! Jag vill ju veeeeeta! Snälla kika mig och berätta! haha. Min kik är: Juliahmupp
Snälla kika mig när du ser detta! ;)
Del 3 – He wants you to leave
Wilmas Perspektiv:
”Jag kan väll få hänga med dig hem idag?” sa Rebekah glatt bredvid mig när vi gick över skolgården. Jag kollade lite snabbt åt sidan på henne och sedan rakt fram
”Jag vet inte..” svarade jag ”Jag måste plugga, tror jag” hittade jag på och hoppades att hon skulle acceptera det utan att tjata mer. Jag ville inte att hon skulle följa med hem, hon tror att jag har det perfekta livet med världens gulligaste pojkvän.
”Kom igen, du har råpluggat till kemiprovet på fredag, och det är om två dagar, TVÅ dagar. Du kan plugga senare eller imorgon. Kom igen Wilma! Det var jättelånge sedan vi sågs efter skolan hemma hos dig, jag är ju nyfiken på hur ni har det nuförtiden!”
”mhm” mumlade jag och funderade lite, min pojkvän skulle antagligen inte komma hem från jobbet förens lite senare, en liten stund kunde väll gå bra. Hon är min bästa vän och jag kan inte trycka henne ifrån mig mer än vad jag redan gjort. Jag bet mig lätt i läppen och kollade på henne.
”Okej” sa jag och hon sken upp i ett stort leende så hennes vita tänder syntes.
”Yay!” sa hon och skrattade till ”Du har varit så off på sista tiden, har något hänt?” sa hon. Jag vet inte hur många gånger de senaste månaderna som hon ställt den frågan. Var jag off? Konstig? Jag försöker iallfall spela normal men tydligen kunde hon se igenom min dåliga täckmantel.
”du är väll inte deprimerad och börjar skära dig?” sa hon oroligt men fick ändå in ett skämtsamt klang i det hela. Jag hade velat skada mig själv, för ett brustet hjärta är inget man gärna har och går runt och känner smärta av. Jag känner det varje dag, varenda dag, hur det gör ont i hjärtat. Jag hade nästan skurit mig, men jag vågade inte. Jag är för feg. Var jag inte tillräckligt deprimerad ändå? Är detta liv jag lever bra och borde jag vara nöjd med det jag får?
”Hallå Wilma??” Rebekahs röst avbröt mina tankar och jag vände blicken till henne.
”oh förlåt” mumlade jag och drog handen genom mitt tjocka mörka hår. ”vad sa du?”
”se! du är off Wilma! Vad tänker du på?” frågade hon och kollade nyfiket på mig och krävde ett svar.
”Nä inget..” sa jag bara och ryckte på axlarna ”allt, inget” förklarade jag och hon suckade.
”okej” sa hon och vi fortsatte gå.
”så vad va det du frågade?” sa jag samtidigt som vi gick ut från skolgården och tog vänster.
”Jag sa bara att jag hoppas du inte är deprimerad och börjat skära dig” sa hon men viftade sedan med handen i luften ”Men äh, glöm det”
Vi gick och pratade om allt möjligt på väg hem till mig och när vi var framme låste jag upp dörren och gick in. Hon gick in efter mig och jag sparkade av mig mina skor i den röriga hallen. Det låg skor och jackor på golvet och det var allmänt stökigt.
”oj..” sa Rebekah och skrattade till ”vad fint” fortsatte och och flinade.
Jag nickade och skattade till ”visst är det!” sa jag och hängde upp min jacka på en ledig krok.
”Han verkar sjukt stökig” sa hon och petade lite med foten på en av hans skinnjackor som låg i en hög mitt på golvet.
”jo..” sa jag och nickade ”det är han verkligen men jag älskar honom” sa jag och ryckte på axlarna.
”naw” sa hon och log brett mot mig ”Ni verkar verkligen älska varandra, även om det var jätte länge sedan jag träffade han sist, men då såg ni iallafall jätte kära ut!” log hon och jag nickade bara och gick in i köket. Hon gick efter mig och slog sig ner på en stol vid bordet.
”det borde vara så grymt att inte bo hemma med sina föräldrar, du har sån tur..!” sa Rebekah och jag nickade lite bara.
”Jo, det är jätteskönt” mumlade jag och öppnade kylen och kollade in där efter något ätbart.
”inte ha några jobbiga föräldrar som tjatar om läxor eller när man ska komma hem och om vilka killar man får träffa” suckade hon.
”Du är väll fortfarande kär i honom? Han Lucas” sa jag och tog fram mjölk och flingor som jag ställde på bordet tillsammans med två skålar och skedar.
”Seriöst?” sa Rebekah.
”Vadå?” frågade jag undrande och satte mig ner. Jag höjde lite på ögonbrynen samtidigt som jag hällde upp flingor i en av skålarna.
”Lyssnar du aldrig på vad jag säger?” frågade hon med en suck. ”Men ja Wilma, vi träffas i smyg. Visste du inte det!?” sa hon nästan lite upprört och surt. Jag förstår henne, jag har inte varit så aktiv och social den senaste tiden. Jag har känt mig så nere och dyster och jag har inte orkat koncentrera mig eller babbla om massa skit med mina vänner. Jag förstår dom, snart lämnar dom mig för att jag är så tråkig och för att jag är en sådan värdelös vän.
”förlåt Bekah, självklart att jag vet. Jag trodde bara ni slutat med det nu liksom, jag menar, kommer det funka då?” sa jag och hade i mjölk över flingorna. Rebekah gjorde samma sak.
”jag vet inte” sa hon med en suck ”men jag gillar honom verkligen, jag förstår inte vad deras problem är. Han är jättegullig!” klagade hon och drog handen genom sitt hår. Jag stoppade in en sked flingor och mjölk i munnen och tuggade
”men..” sa jag med munnen full, tuggade klart och svalde. ”Han är ju som han är” försökte jag säga så snällt som möjligt.
”vadå han är som han är?” sa Rebekah och kollade undrande på mig.
”Han röker, dricker och knarkar. Han har blivit tagen av polisen och suttit i ungdomsfängelse” sa jag och rykte på axlarna.
”jamen...!” började hon ”han är inte sån! Han är super söt och snäll!” sa hon
”Ja det har jag inte sagt att han inte är” sa jag ”men jag kan förstå dina föräldrar lite..”
Rebekah suckade tungt ”Om dom bara gav honom en chans, han har lovat att inte göra något dumt ju..” sa hon och jag nickade bara.
”men när ska ni träffas igen då?” sa jag och åt de sista ur min skål.
”imorgon” svarade hon och sköt skålen ifrån sig eftersom att hon ätit upp innehållet.
”Hinner du då? Vi har ju prov i övermorgon och han bor ju långt bort. Vad är det? 4 timmar med tåg?” sa jag. Jag tyckte hon var galen, hur kunde hon ha ett sånt förhållande? Men en kille som bor 4 timmar bort och som hon inte får träffa för sina föräldrar.
”Jag skiter i provet och skolan..” sa hon och kollade ner i bordet.
”vadå..?” sa jag. ”ska du skolka och åka till honom istället?” frågade jag och hon nickade.
”åh Bekah, dina föräldrar kommer döda dig!” sa jag.
”då får dom göra det, jag älskar honom!” tjöt hon ”dom borde fatta att jag gör det om jag liksom rymmer ju..” sa hon och jag bara suckade.
”jag tycker synd om dig, du älskar honom verkligen ju.. jag trodde inte det var så seriöst..”
”men det är det, jag vill verkligen vara tillsammans med honom” sa hon och suckade sorgset.
Efter att vi ätit klart och pratat mer om Lucas gick vi och satte oss i vardagsrummet. Jag satte på tvn och zappade bland kanalerna tills jag kom till MTV.
”så när slutar din perfekta pojkvän?” frågade Rebekah samtidigt som hon kollade facebook på sin mobil. Jag satte mig bekvämare i soffan och sneglade lite på henne.
”sex tror jag” sa jag och drog upp fötterna i soffan och lutade mig tillbaka.
”Ahaa” sa hon bara och nickade lite. Hon la bort sin mobil på vardagsrumsbordet och kollade på mig. Jag log lite mot henne och ytterdörren öppnades. Jag fick panik, nejnejnej, inte nu! Klockan var bara fyra. 2 timmar förtidigt!! det fick inte vara sant. Mitt hjärta började slå snabbare, det var detta jag inte ville skulle hända. Jag vet inte hur han kommer reagera, kommer han vara gullig och snäll eller en idiot? Vad är han på för humör? Jag fick ont i magen av allt och försökte slappna av men det gick inte.
”oh..” sa Rebekah och kollade mot ingången när han klev in i vardagsrummet i sina säckiga jeans.
Han blev förvånad när han såg mig med en vän, jag tog aldrig hem vänner, inte längre.
Han gick fram till oss ”hey baby” sa han och kysste min kind. Jag satt helt stel och visste varken vad jag skulle göra eller säga.
”Hej älskling” sa jag nästan lite skakigt på rösten.
”hej!” hälsade Rebekah med ett glatt leende.
”Tja” nickade han och slog sig ner i fåtöljen.
”är..är du redan hemma?” frågade jag och log lite svagt. Detta var väldigt jobbigt. Min bästa vän är här och hon tror vi har världens perfekta förhållande och allt. Jag ville bara dö, försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Jag pillade lite på mina fingrar.
”Japp, fick sluta tidigare idag” sa han och log världens fejkade leende mot mig och jag log tillbaka.
”Jag hörde om vad du gjort för Wilma på eran ettårsdag!” sa Rebekah glatt ”det vad supergulligt och super romantiskt!” sa hon glatt. Hans ansiktsuttryck förändrades och han kollade på mig och sedan på Rebekah igen. ”ehm..” sa han men Rebekah verkade inte förstå att inte inte hade en aning om vad hon pratade om. Jag kollade ner i mitt knä och knep hårt ihop ögonen i några sekunder.
”ja, hon berättade om middagen och allt du sagt och så!” log hon och kollade på honom. Min pojkvän nickade sakta och klistrade på ett fejkat leende på sina läppar.
”jaha.. ja. Jo det var en väldigt fin och speciell dag” sa han. Han pratade som om han precis visste, som om han hade koll och visste hur man behandlar tjejer. ”hon förtjänade det verkligen! Världens bästa flickvän!” log han. Jag såg rakt igenom honom, han kommer bli sååå arg sen när Rebekah går hem. Han kommer döda mig, shit. Jag var verkligen rädd nu, han kommer typ låsa in mig och inte ge mig mat på flera veckor. Jag kommer dö. Han reste sig upp och gick fram till mig. Jag kollade skräckslaget upp på honom, skulle han döda mig nu? Mitt framför Rebekah.
”jag ska gå och fixa lite saker på datorn, vi ses sen” han kysste min kind och lät några ord lämna hans läppar. ”jag vill att hon går” viskade han, nej, morrade han tyst och diskret i mitt öra.
Hela jag frös till is och hans röst ekade i mitt huvud, den lät så bestämmande. Han pratade som om jag var värdelös, som om han bestämde över mig. Som om han bestämde över allt.
”Vi ses sen älskling” viskade jag och svalde hårt. Han kommer döda mig. Döda mig så jävla hårt, han kommer misshandla mig till döds. Jag började nästan grina och han lämnade vardagsrummet, han sa inget mer, utan bara gick utan att ens kolla på mig igen.
Efter några timmar var det dags för Rebekah att gå hem. Jag hade försökt få iväg henne ett tag men jag kunde ju inte säga det rakt ut. Jag kunde ju inte säga 'snälla kan inte du gå hem? Min pojkvän vill inte ha dig här'. Så kunde jag ju verkligen inte säga, så när hon ställt sig upp och sagt att hon kanske borde gå hem hade jag pustat ut och hållit med henne. Min älskade pojkvän hade inte visats sig något mer, han låg antagligen i sängen och tjurade och planerade på vilket sätt han skulle döda mig på. Om han skulle döda mig snabbt och smärtfritt eller långsamt och plågsamt. Vi kramades, sa hejdå och sedan gick hon ut och stängde dörren efter sig. Jag trippade försiktigt och tyst in i vardagsrummet men det tog inte lång tid innan jag hörde hur sovrumsdörren öppnades. Jag kunde höra hans hotfulla steg gå mot vardagsrummet och jag svalde hårt och kollade mot dörröppningen. Han kom in i vardagsrummet och bara kollade på mig, och jag kollade på honom. Han tog några steg mot mig och jag backade lite.
”Vad gör du?” sa han och kollade på mig. Han höjde på ögonbrynen så att hans panna rynkades.
”inget..” mumlade jag tyst och kollade ner.
”gå inte ifrån mig älskling” sa han och gick ända fram till mig och la sina muskulösa armar om mig. Jag knep hårt ihop ögonen och han kramade om mig och smekte mig lugnt över ryggen. Detta hade jag inte förväntat mig, verkligen inte. Jag slappnade sakta av i hans armar. Han kanske skulle vara snäll och gullig nu. Jag kanske var för hård mot honom och tog allt för givet. Han kanske var en snäll kille ändå, han var ju snäll och mjukt nu. Det kanske är mig det är fel på, jag som retar upp honom och får honom arg. Det är nog så. Det är nog mitt fel trots allt. Jag är värdelös, mina vänner blir irriterade på mig så jag måste ju irritera honom också då.. Jag la sakta kinden mot hans axel och drog in hans doft genom näsborrarna. Jag slappnade av mer och mer och han kysste mjukt min kind.
”hade ni kul?” frågade han mjukt och jag nickade lite.
”hon var har väldigt länge” mumlade han och hans armar kramade hårdare runt min kropp. Jag slog upp ögonen, det började kännas obehagligt nu.
”lyssnade du inte vad jag sa?” sa han och hans röst lät fortfarande lugn men lite mer bestämd nu än innan.
”jag...” viskade jag.
”Jag sa klart och tydligt att jag ville att hon skulle gå” sa han och tog tag runt mina handleder. Han höll inte hårt eller något.
”förlåt” viskade jag skakigt.
”för flera timmar sen, varför lyssnar du inte?” hans röst lät hårdare och hans grepp om mina handleder hårdnade. Nu skulle jag dö. Hejdå världen. Han andades högt och på något sätt argt.
”flera timmar har jag väntat, jag tänkte nästan gå ut hit och slita håret av dig, du ska lyssna på mig. Fattar du?” fräste han mot mig så hans saliv kom i mitt ansikte. Hans händer höll nu hårt om mina handleder och det gjorde verkligen ont. Mina ögon tårades av smärtan. Hans ljusbruna ögon svartnade och kan kollade rätt in i mina rädda ögon. Det här är slutet. Nu dödar han mig.
”förlåt” viskade jag och en tår rann ner för min kind. ”Snälla..” fick jag fram men svag röst.
KOMMENTERA!! :)
Del 2 - Full of lies
Justins perspektiv:
Jag skyndade mig in genom porten till träningssalen med Kenny, min livvakt, hack i häl. Han hade stått vid ingången och väntat på mig, och jag var sen som vanligt, jag vet inte vad det är med mig men jag kan verkligen inte komma i tid. Jag hade ett ganska hårt uttryck i ansiktet men så fort jag såg alla mjuknade jag och pressade fram ett halv fejkat leende. Jag var inte på så jätte bra humör just nu. Jag tänkte försöka låtsas som om allt var som det skulle för att slippa alla jobbiga frågor. ”Tjenare! Förlåt för att jag är sen, det var väldigt mycket trafik” Både jag och alla andra i rummet visste att jag ljög, det var ingen ide att ens försöka. ”Okej.. Jag försov mig, fine!” suckade jag vilket fick några att skratta till men Scooter tyckte verkligen inte att det var roligt över huvudtaget.
”Snälla Justin, du är 19 år! Du Måste komma i tid, du kan inte hålla på såhär jämt. Vi har en massa att öva in innan turnén och vi har inte råd att förlora tid på sånt här” Scooter suckade tungt och trött och kollade med en irriterad blick på mig. Han fick mig på ännu sämre humör än innan.
Jag mötte hans blick ”Sorry man” sa jag bara och gick ut på de blanka dansgolvet. Idag hade jag tagit på mig mina gråa chachimomma byxor, ett vitt, vanligt och enkelt linne och röda sneakers. På huvudet hade jag en DOPE keps bakåtfram och runt halsen hängde ett kors av diamanter i en guldkedja. Jag hälsade på allt folk och gjorde handslag med killarna.
”Helluuu guurls!” flinade jag mot tjejerna, vi höll alltid på och småflörtade lite på skoj. ”What's happening ladies?” log jag och dom bara skrattade och skakade på huvudet.
”Det där funkar inte Bieber” flinade en av tjejerna.
”Jag försöker bara vara snäll här!” skrattade jag och dom skrattade också. Jag känner mig väldigt trygg och så med mina dansare och hela mitt crew. Alla är verkligen mina vänner.
”Slut på småpratet nu vi måste komma igång!” sa Scooter stressat och en aning irriterat och alla samlades på det stora dansgolvet och den gigantiska. Jag orkade verkligen inte hålla på och bråka med honom just så så jag gjorde som han sa .
”Okej då kör vi igång!”och vi började med All Around The World.
Efter 40 minuters hårt tränande och dansande tog vi drickspaus, jag började bli ganska svettig vid det här laget så jag tog av mig kepsen och slängde iväg den, sedan drog jag de vita linner över huvudet över huvudet som gjorde att mitt hår blev helt rufsigt och stod åt alla håll. Jag kliade mig lite på överarmen på min stora tatuering.
Scooter kom fram till mig.
”Seriöst Justin, du måste faktiskt skärpa dig” sa han.
”Men jadå.. Jag ska” svarade jag,vände mig mot den stora väggspegeln bakom mig och fixade till håret med ena handen.
”Har du festat nu igen?” sa han med en suck och vi kollade på varandra. Jag svarade inte, jag behövde inte för vi båda visste att jag varit ute på en klubb igår och kommit hem väldigt tidigt på morgonen idag.
”Du vill väll detta? Det är väll detta du vill göra Justin? Då kan du inte hålla på såhär, för i sånna fall kan vi lika gärna skita i det” Scooter var hård, men han var bra och ärlig mot mig. Han säger alltid till mig när jag gör fel vilket får mig att stå kvar på marken. Jag skulle aldrig klara detta utan mitt crew. Jag såg på honom genom spegeln och mötte hans blick. Han stod bakom mig och jag stod vänd mot spegel. Jag blev genast väldigt seriös från att innan varit lite yolo inriktad. Detta är mitt allt. Det är detta jag vill göra hela mitt liv och jag gör vad som helst för att få göra det. Jag nickade, fullt seriöst.
”Ja, jag ska. Jag lovar” Man såg verkligen på mig att jag var helt seriös och verkligen ville detta. ”Bra, se till att skärpa dig då” han klappade mig på axeln. ”och hur är det? Du verkat lite.. jag vet inte, konstig, idag. Har något hänt?” sa han. Jag kollade på honom ett tag och tänkte lite, jo jag hade ju träffat en tjej på en klubb igår kväll och ja.. men allt var bra. Allt var fixat nu.
”allt är bra” sa jag och vi kollade på varandra ett tag.
Han nickade. ”okej” sa han och gick iväg. Jag kollade efter honom ett tag innan jag vände blicken tillbaka till mig själv. Jag suckade tungt. Skärp dig Justin. Fokusera. Ändå så vill jag leva mitt liv, jag vill ha kul, gå på klubbar och helt enkelt leva livet som ung white nigga. Det är inte lite enkelt när man jämt har paparazzis och fans efter sig som aldrig vill lämna en ifred. Jag önskar mig en dag ledigt från allt, en enda dag, inte ens det kan jag få. Jag drog lite frustrerat handen genom mitt ljusbruna hår och så mina armmuskler spändes och tatueringarna såg ännu sexigare ut.
Wilmas Perspektiv:
Lektionen började och jag slog mig som vanligt ner på den lediga platsen bredvid Rebekah. Direkt började hon babbla med mig och göra sina knäppa gester.
”så hur va helgen? Ni firade ettårsdag eller hur?” sa hon nyfiket och spände intensivt blicken i mig. Han hade glömt vår ettårsdag och jag hade inte velat påminna honom då det säkert bara gjort honom arg och frustrerad.
”uhm.. ah..” sa jag och vände ner blicken i bänken och låtsades göra något med mina biologiböcker. ”vad fixade han för mysigt!?” frågade hon ivrigt och nyfiket och fortsatte att kolla på mig. Inget. ”Han.. han hade lagat mat och dukat ett jättefint och mysigt bord med rosor och ljus och grejer. Han höll ett litet tal om hur mycket han älskar mig och sedan kollade vi på en romantiskt film och myste i soffan hela kvällen” sa jag och på slutet började jag prata ivrigt och gick verkligen in i historien. Jag inbillade mig att det var på riktigt så jag trodde på det själv, det var först efter att jag berättat klart som jag förstod att jag bara ljög, han hade inte gjorde någonting, knappt kollat på mig kändes det som. Det kändes snarare som om han ignorerat mig även fast han borde hittat på något romantiskt eller iallfall nämnt vår ettårsdag.
”åhh han verkar ju hur romantiskt som helst!” tjöt Rebekah ivrigt och glatt och jag nickade och klistrade på ett brett leende. Rebekah är min allra bästa vän men ändå så kan jag inte berätta för henne, jag har ljugit om detta innan och nu måste jag ju fortsätta med det så allt inte sabbas. Alla lögner jag byggt upp. Hon vet ingenting om vad han gör mot mig, hon tror att han är världens sötaste pojkvän och att jag älskar honom super mycket.
”Men du vad har vi för läxa i kemi?” frågade jag för att lite fiffigt byta samtalsämne. Jag ville inte prata om detta för jag Hatar att ljuga för henne, jag mår så dåligt när jag gör det men ändå så kan jag verkligen inte berätta om allt. Hon skulle bli så besviken över att jag ljugit för henne, jag har ljugit helt och hållet. I början talade jag sanning, vårat förhållande var bra och han var söt mot mig. Efter det blev allt bara värre och värre. Jag förstår verkligen inte vad det är med honom. Han började festa mer och fokuserar inte alls på sitt liv. Jag önskar någon kunde säga åt honom att skärpa sig.
”Hallå lyssnar du eller?” sa Rebekah och avbröt mina tankar. Jag vred ansiktet mot henne och kollade förvirrat på henne. ”du frågade en fråga och jag svarade nyss” sa hon och kollade på mig. ”åh förlåt.. kan du ta om det?” sa jag och hon nickade med en suck.
”Jag sa att vi har den där stencilen till på torsdag i kemi” sa hon och jag nickade
”okej tack” svarade jag och log lite lätt mot henne och precis då kom Bonnie och Sarah in genom klassrumsdörren sida vid sida. Bonnies bruna lockar studsade på hennes axlar och Sarahs fniss fyllde hela klassrummet. Bonnie och Sarah är mina två andra vänner som gör mitt liv mycket roligare. Dom slog sig ner vid bänken bakom oss och Rebekah vände sig om. Jag satt kvar med ryggen mot dom och kollade rakt fram. Nej jag vill inte, inte igen.
”Wilma! Berätta allt nu!” tjöt dom ivrigt i mun på varandra. Jag knep hårt ihop ögonen och tog ett djupt andetag innan jag vände mig om till dom och berättade min påhittade historia ännu en gång.
När lektionen äntligen var slut samlade jag snabbt ihop mina böcker och reste mig upp. Jag ville bara fly, fly bort härifrån och slippa ljuga jämt. Jag vill så gärna berätta sanningen för dom, jag vill det men jag kan inte. Dom skulle hata mig om jag berättade sanningen nu efter nästan ett helt år av lögner. Dom känner inte den riktiga jag, dom känner fejk Wilma. Hon Wilma som ljuger om allt, om sitt liv. Jag skyndade mig ut ur klassrummet och svängde höger för att gå förbi mitt skåp och lämna sakerna. Det tog inte alls lång tid innan jag hörde tjejerna komma bakom mig. Fan. Jag hade tydligen inte hunnit berättat allt tillräckligt detaljerat innan lektionen började så jag skulle väll behöva göra det nu. När jag stannat vid mitt skåp kom dom ikapp mig.
”Berätta klart nu!” sa Bonnie glatt.
”Ja du måste berätta ALLT detaljerat Wilma!” log Sarah och Rebekah nickad ivrigt.
”Eum.. asså det finns inte så mycket att berätta” mumlade jag och la in mina böcker i skåpet.
”Vadå inte mycket att berätta!?” tjöt alla tre i mun på varnadra.
”Det var eran ettårsdag, det är ju något stort och speciellt!” sa Sarah.
”Ja eller hur” nickade Rebekah.
Jag fnissade lite, låtsades spela med. ”okejdå! Det finns massa att berätta!” Sa jag glatt.
”vi sätter oss i kafeterian!” sa Sarah och kollade hur mycket klockan var ”vi börjar inte förens om 20 minuter så vi har gått om tid, dessutom är jag hungrig” sa hon.
Vi alla fyra gick tillsammans till kafeterian och slog oss ner vid ett runt bord i ena änden av salen. ”så... berätta nu Wilma. Allt!” sa Rebekah nyfiket och kollade intensivt på mig.
”uhm okej...” sa jag och drog loss en liten bit från bullen jag köpt och stoppade biten i munnen.
”när jag kom hem från skolan så var han redan hemma, jag var väldigt förvånad för att han sa att han slutade jobba vid sex så jag trodde i bara skulle ut och äta eller något efter det” började jag och tjejerna nickade och kollade nyfiket på mig..
”Iallfall så kom jag hem och han välkomnade mig med en supermysig kram och massa pussar” jag fnissade lite för att få allt att låta lite mer trovärdigt. Innerst inne mådde jag skitdåligt och ville helt enkelt bara dö. Men jag bet ihop och fortsatte, jag ville inte göra mina vänner besvikna.
”Han sa åt mig att gå och ta en varmt bad så jag gick in i badrummet och där hade han redan fyllt på med varmt vatten, det var släckt och han hade ställt ut en massa ljus lite överallt i hela badrummet. Han hade också haft i massa skum och i vattnet så låg det röda rosblad”
”åhhhhhh” sa Sarah och suckade sådär lyckligt ”Han är rena drömprinsen!” fortsatte hon och jag nickade och skrattade
Han är super romantiskt och så mjukt och snäll” lögn. Tvärt om. ”Efter badet bytte jag om och sedan ropade han på mig från köket och när jag kom in där hade han dukat superfint med ljus och allt. Han hade lagat egen mat, visst jag har ätit godare men liksom han ansträngde sig ju verkligen!” sa jag och fejkade ett brett leende.
”åhh ja! Det är verkligen supergulligt!” sa Bonnie med världens bredaste leeende.
”Fortsätt!” bad Rebekah
”okej.. så vi åt och han pratade om hur mycket han älskar mig, hur glad han är att vi har träffats och massa sånt” sa jag och drog loss en till bit av bullen som jag stoppade i munnen. Jag tuggade den och fotsatte sedan. ”Efter det kollade vi på en romantiskt film och myste i soffan hela kvällen, bara han och jag. Han pussade på mig hela tiden och viskade massa söta saker i mitt öra”
”Vadå? Söta eller kåta?” skrattade Sarah och flinade snett.
”söta!!” skrattade jag och kollade generat ner i bordet.
”awh! Okej okej! Men sen då?” sa Sarah och alla tre kollade på mig.
”Sen? Sen gick vi och la oss” jag kollade upp på dom och nickade lite
”vadå? Gick ni och la er och sov?” sa Rebekah
Jag nickade igen ”ah..?” sa jag. Dom kollade skeptiskt på mig ”vadå?” jag tog Sarahs coca cola burk och tog två klunkar.
”Säker på att det är allt? Inget sex?” flinade Bonnie och skrattade till
”Bonnieeeee” sa jag och rodnade.
Hon skrattade bara ”vad?? såklart ni hade sex! Berätta nu!”
”okej” mumlade jag lite generat. ”Vi hade sex, så” sa jag och kollade klockan. ”vi börjar typ nu, vi kanske borde gå” sa jag och åt de sista av bullen.
”men ge dig! Det är fem minuter kvar!” skrattade Bonnie ”hur va det? Hett? Passionerat?”
”Uhm.. Det var liksom passionerat och kärleksfullt fast inte mesigt eller segt” sa jag och ställde mig upp. ”Let's go bitches” sa jag och de andra suckade.
”jaja tråkmåns” sa Rebekah och ställde sig upp.
_________________________________________
Sorry för ganska så kort del, mina vänner tvindade mig att lägga upp den! haha!
Glöm inte att komentera heller! eller att följa mig på intagram @justenbieburbloggse
FÖLJ BLOGGEN PÅ INSTAGRAM!
alla som tänkt läsa min novell borde följa mig på instagram @justenbieburbloggse
okej? :)
Del 1 - I don't want this anymore
Wilmas Perspektiv:
Det var mörkt i rummet, klockan hade för länge sedan passerat tre på natten och jag låg i den stökiga dubbelsängen och stirrade rakt in i väggen. Det var helt tyst i rummet förutom klockans tickande, jag stör mig jämt på det irriterade ljudet och det slutar alltid med att jag reser mig upp och tar ut klockan från rummet när jag ska sova. Det som stör mig ännu mer att jag nu inte alls bryr mig om det. Varför bryr jag mig inte!? Varför reser jag mig inte upp, tar klockan och ställer den på byrån ute i vardagsrummet? Tårarna vägrade sluta komma och jag hade för länge sedan gett upp och istället låtit tårarna rinna ner i svarta mascara floder längst mina kinder. Varför ska detta alltid hända mig? Varför kommer han aldrig hem som han lovat? Jag snörvlade lågt till och torkade bort några tårar med baksidan av armen vilket fick sminket att kletas ut ännu mer, men jag brydde mig inte. Faktiskt så brydde jag mig inte alls. Inte om något. Jag brydde mig inte.
Jag visste från början att han var ett svin, det är inget nytt att han super sig full varenda helg och hittar någon att knulla skiten ur. Alla vet det, varför valde jag då att börja något med honom? Det har hänt förr, ganska ofta faktiskt. Att han kommer hem full som fan och tryckt ur sig att han ”knullat en jävligt snygg brud” som han brukar säga. Det har hänt alldeles för många gånger, varför har jag alltid förlåtit honom? Varför måste jag anpassa mig? Räcker jag inte till? Jag blev yr av alla tankar och snörvlade åter till igen. Jag slöt ögonen för att samla mig, detta måste få ett slut men jag vet inte hur. Trots detta älskar jag honom, tror jag. Jo det gör jag annars skulle jag aldrig stannat. Varför har jag så svårt att släppa taget om folk? Varför kan jag bara inte inse verkligheten och gå vidare, leva lyckligt på riktigt. Varför gör jag detta mot mig själv? Varför kan jag bara inte lämna honom och leva lycklig? Jag blev illamående av alla varför. Han gör mig lycklig och ändå så jävla olycklig på samma gång. Han kan så mycket bättre, jag vet det. Det är därför jag inte kan släppa taget, han kan så jävla mycket bättre. Eller så är det helt enkelt att jag är rädd. Jag vågar inte släppa taget. Han kommer komma efter mig och förfölja mig tills hans en dag får se mig död. Det skulle vara straffet om jag lämnade honom. Han skulle döda mig, inte ens tveka. Jag vet vad han är kapabel till. Jag vet inte om jag ser honom som en mördare, nej, men jag tvekar inte på att han skulle döda mig om jag lämnade honom och bara avslutade allt.
När jag hörde ytterdörren slå upp strax efter fyra hade jag bestämt mig, nu ska detta helvetet få ett slut. Jag kunde känna adrenalinet pumpa, let's do this. Det kändes som om jag skulle stjäla något, hjärtat dunkade hårt och jag var sjukt nervös men hyper och peppad. Jag kan inte göra detta mot mig själv längre, ibland måste man släppa taget om de man älskar. Han gör mig ledsen, han sårar mig gång på gång,jag måste. Vad tänker jag med? Han gör mig inte lycklig, det är min hjärna som lurar mig, jag inbillar mig det bara. Jag ställde mig upp alldeles för snabbt vilket fick mig att bli helt yr och jag såg dubbelt och tinningen dunkade,det svartnade för ögonen och jag vinglade till. Jag tog snabbt, hårt och skakigt ag i sängbordet och tog några djupa andetag tills jag fått tillbaka balansen. Försiktigt trippade jag tyst och barfota ut över det kalla golvet och ut genom sovrumsdörren endast iklädd i ett par skrik rosa spetstrosor och ett svart tajt, kort linne. Jag visade hela trosorna då linnet slutade precis ovanför troskanten. Varför har jag inte bestämt mig för detta innan? Det är väll bara att säga det, rakt ut och sedan bara gå, som om allt detta vi haft aldrig funnits. Jag gick bestämt ut i hallen men när jag såg honom ville jag bara vända om,springa till sovrummet och gömma mig under täcket. Han var inte ensam, bredvid honom stod en super smal äcklig blondin med så mycket pushup så att hennes onaturligt stora bröst när som helst skulle kunna ramla ut. Hennes hår var blekt, platinablont, och hon bar alldeles för mycket smink vilket fick henne att likna någon slags muterad barbie. Hon klängde på honom som om han var hennes äckliga ägodel samtidigt som hennes hand letade sig ner till hans byxlinning. Jag svalde hårt och bara kollade på dom med en tom blick. Jag kände mig också väldigt obekväm, jag var endast iklädd ett par tunna, halvgenomskinliga trosor och ett tajt litet linne. Jag kände mig nästan slampig och vred på kroppen för att täcka så mycket som möjligt. Hon fnissade ivrigt samtidigt som han kysste hennes hals och hans händer kramade om hennes skinkor genom hennes korta, tajta kjol. Några små stön lämnade hennes putiga botox läppar och han sög bara hårdare och hårdare på hennes skinn När blondinen fick syn på mig puttade hon till honom lite och han morrade något mot henne, han var så full så det inte ens gick att tyda vad han sa.
”hurru” hon fnissade lite åt hans stora hand som letade sig till hennes ena bröst. ”seriöst, vem är hon??”
Det fick honom att titta rakt upp på mig och släppa det han höll på med.
”Tja!” han flinade stort och blondinen fnissade hysteriskt och pillade busigt på knappen till hans jeans. Jag svalde hårt och såg rakt på honom, inte ens när jag kommer på honom så skäms han. Jag kände mig helt torr i halsen och adrenalinet var helt bortblåst.
En tår rann ner för min kind och jag snörvlade till ”du...” fick jag fram, jag visste knappt vad jag skulle säga.
Jag skulle kunna säga att jag var chockad men ändå så va detta inte chockerande. Jag känner ju honom, jag vet hur han är.
”Vem är hon?” Jag pratade tyst och flera tårar började rinna ner för mina kinder.
”Vi ska knulla. K. N. U. L. L. A. Vill du vara med?” fnissade blondinen och drog ner hans gylf med sin lilla hand.
Hon kollade på mig som om jag var något katten släpat in. Visst, jag såg nog ganska förjävlig ut med rödgråtna ögon, rinnande näsa och utkletad mascara i ansiktet men vafan, bitch please.
”VEM FAN ÄR HON!?” Jag skrek, vilket jag egentligen inte alls planerat att göra. Rösten sprack på slutet och jag såg på honom att han mycket väl förstod vad jag snackade om. Jag är hans flickvän, inte hon. Min höga ton fick honom att helt tappa humöret och kanske komma tillbaka till verkligheten lite. Han vände blicken mot blondinen som nog inte riktigt visste vad hon skulle göra av sig själv. ”Gå” sa han enkelt.
”Men.. ?” hon kollade ynkligt på honom, hon var full och hade verkligen sett fram emot att ligga med honom då hon hört om hur bra han är. Det är inte direkt några som legat med honom, han är ganska känd inom den branschen.
”UT UR MITT HUS!” nu skrek han och höjde sin hand. Slaget träffade hennes kind vilket fick hennes ansikte att vridas åt ena sidan. Hon kollade förskräckt på honom och öppnade dörren. ”SKYNDA DÅ DIN JÄVLA HORA!” Han tog verkligen i denna gången och slaget träffade hennes överarm. Hon skrek till av smärta och hennes ögon tårades. Han brydde sig inte ens om att han skadade henne och fick henne att börja gråta. Han har ingen empati överhuvudtaget. Hon skyndade sig vingligt ut på sina höga klackar och man kunde höra hur hon ljudligt grät.
Min ”älskade” pojkvän stängde dörren efter henne och vred sig mot mig. Jag kollade helt skräckslaget på honom. Japp. Detta är anledningen till att jag inte sagt något om detta innan. ”Tack så jävla mycket”
han borrade in sin blick i mig och jag vågade inte avbryta ögonkontakten.
Jag svalde hårt och tog de sista modet jag hade kvar och fick ynkligt fram ”Duger jag inte? Varför ska du jämt ligga med andra? Vafan har jag gjort dig?” Jag ångrade mig direkt då han snart var uppe vid min sida.
”Du talar inte så till mig” morrade han ilsket och tryckte upp mig mot väggen med händerna runt min hals. Jag började sprattla och slå ut med armarna för att komma loss men han var mycket starkare än mig, jag hade ingen chans mot hans starka muskler. Han såg så hård ut, ilsken och livsfarlig ut. Jag försökte knippa efter luft men han täppte helt igen mina luftrör då hans stora händer hårt ströp om min hals. Jag la mina händer runt hans handleder och försökte få bort hans händer för att kunna andas och inte kvävas till döds. Precis när jag trodde att jag skulle dö släppte han taget och jag sjönk ner längst väggen och landade med en duns på rumpan. Jag drog snabbt och häftigt in luft i lungorna och la händerna försiktigt runt. Jag kände att han stod och kolla ner på mig. ”Res dig upp” Han lät bestämd och hård på rösten och jag vågade inget annat än att lyda honom. Jag ställde mig upp på skakiga ben och lutade mig bak mot väggen för att inte falla ihop på golvet ännu en gång. Han sökte efter min blick, hans egentligen bruna ögon, nu svarta, ville möta mina. Jag kollade tillslut in i hans ögon, då han vägrade sluta försöka på ögonkontakt. Han stod helt tyst och bara kollade in i mina ögon och jag kunde dom mjukna och återgå till dess ljusare bruna nyans igen.”Gå och lägg dig” Han lät mycket mjukare på rösten nu och jag nickade sakta. Jag kunde inte säga emot, eller mer Vågade inte säga ifrån. Jag var rädd och ville inte att han skulle göra något igen och denna gången inte tveka utan döda mig istället. Jag lämnade på skakiga och svaga ben hallen och skyndade mig in till det lilla mörka sovrummet. Jag kände försiktigt runt halsen, jag var öm och det gjorde ont. Jag tände lampan och kisade eftersom att det ljusa ljuset bländade mig och det gjorde ont i ögonen av att kolla helt normalt. Jag tippade fram till spegeln och granskade noga min hals, det fanns där tydliga strypmärken efter hans knogiga händer. Det gjorde ont och kändes jobbigt att andas så jag var tvungen att ta djupa andetag för att kunna andas över huvudtaget. Efter att jag granskat och känt på min ömma hals ett tag gick jag och släkte lampa igen. Det kändes skönt nä ljuset försvann och det mörka virrades runt min kropp. På ett sätt kände jag mig säker, ingen kan se mig nu och jag kände mig lugnare i mörkret. Jag kröp tyst och smidigt ner i sängen och drog täcket över min kalla, fortfarande skakiga kropp. Varför hade jag bara inte stannat här? Låtit dom tagit soffan, lyssnat på deras stön och sedan lättat pustat ut när jag hört henne lämna lägenheten. Varför var jag så dum? Vad trodde jag egentligen? Jag känner honom, jag vet hur han spelar men jag vill bara inte acceptera det. Jag vill verkligen inte det, jag vill låtsas som ingenting och föreställa mig en bättre värld. Låtsas att allt är frid och fröjd och njuta av livet. Jag vill ha det bra, jag vill att vi ska ha det bra, jag vill det så mycket så jag till och med börjat inbilla mig att vi har det bra. Vi är ett perfekt par, ja Wilma, det är vi. Perfekt.
En halvtimme senare när jag äntligen fått alla jobbiga tankar ur huvudet, slappnat av och nästan somnat kände jag hur madrassen sjönk ner bakom mig och hur hans muskulösa armar slingrade sig runt min nätta kropp. Jag knep hårt ihop ögonen. ”Förlåt älskling” viskade han och kysste mig mjukt på axeln.
”Du är den ända för mig, jag lovar dig. Förlåt mig” Han lät så mjuk och gullig så jag nästan trodde honom, men så lättlurad är jag inte. Jag känner honom, jag kan hans spelregler. Han nöjer sig inte med en varmrätt, han vill ha både efterrätten och förrätten med. Jag hatar detta, det slutar alltid såhär.. att han kommer ber om förlåtelse, tar fram sitt söta jag och är allmänt gullig.
”Det är okej” sa jag lågt, bara för att svara honom och hålla honom på bra humör. Det sista jag ville nu var att få honom irriterad nu när han fortfarande antagligen minst har 10 brukar öl och en massa shots i systemet.
”Älskar dig. Du vet det va?” ännu en kyss lämnades på min axel och det irriterade mig, han blötte ner mig med sitt saliv som han precis delat med någon annan. Det var inte ens hans saliv längre, det va hans delat med hennes och jag ville inte ens veta hur många hon blandat saliv med innan.
”älskar dig med” mumlade jag tyst och kunde snart höra hans andetag bli tyngre och tyngre. Nu var han nöjd, jag hade förlåtit honom och han hade vunnit ännu en gång. Jag slappnade av i hans famn och försökte försiktigt slingra mig ur hans armar som var runt mig. Det var obehagligt att ligga här och känna hans alkohol andedräkt i nacken.
Nästa morgon vaknade jag av lätta pussar som träffade min käke, sedan kind och öra. Jag kunde höra honom mjukt viska ”Älskling” i mitt öra och hans varma andedräkt fick mig att rysa till över hela kroppen. Han la märke till att jag vaknat och en till viskning lämnade hans läppar ”Godmorgon” Hans röst var hes och sexig, så som alla killars röst är på morgonen.
”Mhm” mumlade jag bara och lät honom kyssa mig lätt på halsen. Hans kyssar var blöta och hans hand, som innan legat på min mage, vandra upp till mina bröst. När hans stora hand kramade om mitt högra bröst kunde jag inte låta bli att njuta och ett litet lätt stön lämnade mina läppar. Hans hårdhet och bestämmande var för tillfället helt bortblåst, detta var anledningen till att jag var här nu. Hans fina sida. Alla har en och tyvärr så ser man inte hans så ofta, mest efter bråk och så, men när han väl visar den är han faktiskt en väldigt gullig kille. Det han gjorde mot mig fick mig helt att glömma att han nästan dödat mig för endast några timmar sen. Jag får inte tänka såhär. Han är inte snäll, varför får han jämt mig att inbilla mig det? Hur lyckas han?
”uh..” viskade jag tyst och bet mig hårt i läppen. Jag hade ingen bh under linnet vilket gjorde det lättare för hans hand att massera mitt bröst.
”Jag vet att du gillar det” andades han mjukt i mitt öra och började krångla av mig linnet och vände mig på rygg. ”Inte sex” sa jag men hjälpte ändå till att dra de tunna plagget över huvudet. Jag såg hur besviken han blev
”Jo..” Bad han ”Snälla, jag behöver det. Du är så sexig baby” han kollade ner på mina bröst och lekte lite med mina bröstvårtor vilket fick mig att bita mig i underläppen
”Jag har mens och ja... inte så mysigt” jag kollade upp och in i hans bruna ögon.
”Åhhh..” Man såg hur han blev irriterad och det ville jag verkligen inte så jag skyndade mig att säga något.
”Men vi kan, i duschen?” Jag ville inte göra honom arg, jag ville inte uppleva det som hände för ett par timmar sedan. Det fick honom att le, ivrigt ställa sig upp och dra upp mig ur sängen. Han granskade min kropp, jag var smal, men hade ändå höfter och ganska stora, fasta bröst.
”Shit” mumlade han för sig själv och jag kunde nästan se hur det hårdnade innanför hans svarta kalsonger av att bara titta på mig. Han är sjuk. Så jävla sjuk. En riktig jävla kåtbock som endast är ute efter sex och inte bryr dig ett skit om äkta kärlek.
Han drog med mig in i det lilla badrummet och stängde dörren efter oss. Jag drog tyst och sakta av mig mina rosa spets och la dom i tvätthögen, en hög som aldrig skulle bli tvättad. Jag la armarna för brösten och korsade benen. Jag kände mig väldigt obekväm med honom och gillade inte hans blick på min kropp. Han kollade på mig med en blick som bara skrek 'sexig'. Jag gillade det inte, jag tog det inte som en komplimang, inte ifrån honom. Han kallar mig sexig och het aldrig vacker eller fin. Han vet inte ens vad vacker betyder, han är inte vacker någonstans. Jag gick in i duschen med honom hack i häl och jag satte igång vattnet och lät de rinna ner över min kropp. Jag ville fräscha upp mig och bara njuta av de varma strålarna som träffade min hud men han verkade vilja köra igång direkt då han tryckte sitt nakna skrev mot min fasta rumpa.
”du.. Kan vi inte bara duscha och kyssas lite. Mysa?” mumlade jag och tog min schampoflaska, jag ville inte och jag hade inte alls mens. Jag hade riktigt tur att han inte märkt det än och hoppades verkligen att han inte skulle göra det heller.
Han skrattade till ”Mysa? Seriöst? Hur trist är du egentligen?” sa han och jag kollade ner på mina fötter.
”Och jag är inte dum, jag vet att du inte har mens, du hade det förra veckan och veckan innan det. Du är så mesig Wilma, varför vill du inte ha sex?” han lät väldigt irriterad och hans blick föll neråt och stannade någonstans på mitten. ”Du måste raka dig” sa han, nästan lite irriterat och äcklat. Jag kollade upp på honom och mötte hans blick ”Va?” jag orkade inte vara helt jävla rakad jämt, det spelar ingen roll hur ofta du rakar dig, dagen efter kommer du ändå vakna upp med en buske.
”Det är avtändande” sa han bara och jag kollade ynkligt på honom men han rörde inte en min.”Raka dig, nu” sa han bestämt. Jag svalde och och kollade ner igen. Varför ska han jämt bestämma över min kropp? Hans söta jag var redan bortblåst men jag tänkte inte säga emot honom nu, han skulle döda mig. Jag ställde sakta bort schampoflaskan som jag höll i handen och tog rakhyveln. Jag rakade mig, det var jobbigt för han stod och kollade på mig ett tag innan han började schamponera sitt ljusbruna hår. Äckel. Jag sneglade försiktigt på honom, rädd för att han ska se att jag kollar på honom. Hans armar spändes när hans gnuggade in löddret i sitt hår. Jag vandrade ner med blicken över hans kropp och granskade den, hans magrutor, bröst och tatueringar. Han var väldigt sexig men hans attityd och hur han är som person förstörde sexigheten. I mina ögon var han ful, hemsk och vidrig. Han var inte vacker, inte hans insida. Hans insida är den fulaste och trasigaste jag någonsin sett. Det är hemskt hur en helt vanlig person kan vara så grym och elak.
När han var klar klev han ur duschen utan att ens titta på mig. Det irriterade mig även om det var skönt och lättnande. Jag som trodde han var så sexsugen men tydligen var jag alldeles för avtändande och äckligt vilket gjorde mig ledsen igen. Jag önskade nästan att han inte gått utan knullat skiten ur mig istället, då skulle jag i allafall känt mig någorlunda värdig, jag hade iallafall känt mig duglig. Det gjorde ont i mig. Han ligger hellre men en blond hora istället för mig. Jag är faktiskt hans flickvän. Medan mina ögon tårades schamponerade jag mitt hår och tvålade sedan in min kropp. Jag trivdes inte i den, inte längre. Han gjorde mig så osäker och obekväm. Var jag så äcklig? Så ful? Jag snyftade tyst till och lutade mig mot den kalla och hårda badrumsväggen. När jag hörde honom lämna badrummet och stängde dörren efter sig med en smäll gled jag ner på golvet och började gråta högre och hulkade till. Jag drog upp benen mot brösten och lutade pannan mot knäna. Vad är det för fel på mig? Varför jag är så äcklig, vidrig och ful? Jag knep hårt ihop ögonen och lutade bak huvudet mot kaklet så den varma duschstrålen träffade mitt ansikte. Det brändes av det heta vattnet, men det var skönt. Det var skönt att känna annan smärta än den i mitt hjärta. Jäkligt skönt. Jag hatar detta. Varför duger jag inte till? Varför behåller han mig om han tycker att jag är så värdelös? Varför slänger han bara inte ut mig på gatan, helt tomhänt utan någonstans att ta vägen? Det skulle inte vara lika smärtsamt, inte lika plågande psykiskt som detta, att varje dag behöva höra hur ful man är, hela tiden bli sviken och trampad på. Jag är en leksak, jag är hans levande leksak.
